SA VF SROVSe FO SeNp EE I RSIUET Ul MPS ME SEMEAR vete ter ordet och yttrade: Då en skål blifvit tömd äfven till min salig faders minne, så torde det tillåtas mig att derfö: aflägga tacksägelse. Vi kunna icke i minnet åter kalla den 13 Mars 1809, utan att erinra oss en fö: fäderneslandet olycklig tid, som redan här med väl talighet blifvit skildrad. Jag minnes den lifligt frå min tidigaste ungdom och jag minnes äfven min sa lig faders ord: att den 13 Mars var den smärtsam maste dagen i hans lefnad, att han väl hundradt gånger skådat döden i ansigtet på slagfältet, mer aldrig upplefvat ett så svårt ögonblick. Det fordra des också sannerligen att fäderneslandet skulle var: fördt till branten af sitt fall och inbördeskriget sti för dörren, för att förmå honom till det afgörand: steget. Men då fäderneslandet var i fara, kunde 180! års män icke tveka — allt måste vågas, de måst: kasta sig in i den förfärliga strid, der afsigtensrenhet bedömes efter utgången. Med det rena samvetets vittnesbörd står dock mannen lugn, om ock hel: verlden fölle i ruiner omkring honom. Deras företag kröntes med framgång, utan att er droppa blod blifvit spild, och grunden var lagd til: en lyckligare framtid. Vi må väl således deraf be ara ett tacksamt minne, och det så mycket mers m vi kasta en blick på dess följder. Snart följdt ett nytt statsskick med lagbwaden fribet och en stark men begränsad konungamaki, och ändtligen befästades uppå Sverges thron vårt nuvarande konunga hus, under hvars visa och milda styrelse; sedan dess förste hjeltekonung lyftat. det betryckta landet til! ett anseende i Europas rådslag, som knappt kunna: väntas af en makt af andra ordningen, vi fått åt njuta en nära 50-årig fred och i lugn kunnat utveckla våra institutioner och förkofra vårt välstånd. Grefve C. A. Adlersparre besteg derpå tribunen och uttalade sig på följande sätt: M. H. För den storartade hedersbetygelse, som i dag blifvit visad Georg Adlersparres minne, anhåller nu vörd samt hans äldste son att få aflägga sin lifliga och imerliga tacksamhet. Hvad man tänker och yttrar i ett så högtidlig: och betydelsefullt ögonblick, som detta, och uti ev krets som denna, uteslutande bildad i afsigt att ut tala sympatier för en bemärkelsefull handling, de vill man helst skriftligen afgifva, på det att det yttrande man haft ej må kunna påföras nå: gon annan färg, än den sannskyldiga. Om någonsit företrädesvis, så bör, i ett fall som detta, manner vara tillfinnandes bakom sitt ord. Nåväl, mine herrar! jag måste då ärligt och utar omsvep bekänna, att hvad som nu föregår här, det har jag länge varit öfvertygad om att det — för: eller senare — skulle inträffa. Det sade mig mir tro på den ridderlighet, som utgör ett af de främst framstående grunddragen i svenska folkets karakter det sade mig min tro: att all verklig förtjenst ickc undgår sin belöning. Det är väl sannt, att: handlingar af en mera omfattande art och af en högre och djupare betydelse understundom få ganska länge vänta på ett allmännare erkännande. Det är dettz dröjsmål som gifvit anledning till det ofta förnimbara påståendet, att folket har så svårt att vare tacksamt. Påståendet är grundfalskt. Förhållandet med dröjsmålet är, att då en nation går till doms med tilldragelser af mera genomgripande natur samt öfver personerna, som framkallat dem, vill den ej bero af ögonblickets ingifvelser, utan lugnt och värdigt undersöka förhållandena och derefter fatta sitt beslut. Med ett ord, ett folk, som skall döma, fordrar sin tillbörliga betänketid, innan det utdelar la gerkronan eller afger förkastelsedomen. EEfter 50 års pröfning har man i dag på ett mera storartadt: sätt börjat att offentligen afgifva domer öfver 1809 års revolution och dess män. Trots alla de. hemliga och uppenbara. försök att få denna stats hvälfning under kategorien af ett vanligt upplepp och dess män inregistrerade i klassen af äfventyrare och lycksökare, har sent omsider den allmänna opinionen i dag gifvit sig luft, icke blott för att protestera mot dessa uttydningar, utan jemväl för att ät denna bandling uttala sitt bifall och, jag vågar tillägga, sin. välsignelse. Mig tillkommer ej nu -— och minst här — ati omständligare orda. om ifrågavårande tilldragelse Men som svensk må det väl tillåtas mig yttra der öfvertygelse, att så länge Sverge eger män, med der kraft och det mod, den beslutsamhet och fosterlands kärlek, som männen af !809, så länge behöfver det ej-frukta att förlora sin sjelfständighet. Först när det saknar medborgare som dessa, då är tiden inne för en och hvar att-utropa med skalden: Då styren stjernbeströdda tistelstången I hafvets afgrund med förtvifladt mod, Att med vår jord vår skam må bli förgången Och ingen veta hvar vårt Svea stod. Kongl. sekreteraren W. F. Dalmun föreslog skålen för 1509 ås grundlaystift.re och yt trade: M..H. Mig har blifvit uppdraget att föreslå en skål för 1809. års grundlagsstiftare. Icke nog gammal för att sjelf erinra mig 1809 års minnesvärda riksdag, har jag likväl haft den lyckan, att från min första ungdom lära känna och komma i mer eller mindre nära förhållanden till åtskilliga af dem, som tagit den verksammastce del i den tidens händelser. Jag har således vant mig att med ett slags devotion betrakta 1809 år: statshvälfning och de. män, som genom sin fosterlandskärlek, sitt högsinne och sin beslutsamhet då räddade ett älskadt fosterland vid branten af dess undergång. Den välgörande frukten af deras modiga handling var. likväl icke blott befrielsen från en regent, hvars blindhet; halsstarrighet och högmod stodo in: vid gränsen af förståndsrubbning; det var landets frälsning undan faran att härjas och styckas af ryska : härar; det var en helt ny sakernas ordning, som grundlades, genom enväldets utbyte mot en konstitutionel statsförfattning. Den grundlag, som svenska folkets ombud då stiftade, har visserligen brister, men ännu större förtjenster. Och vid en blick på det öfriga Europas politiska ställning vid denna tidpunkt skall man opartiskt komma till det erkännande, att 1809 års regeringsform uppställde mera frisinnade grundsatser. och garantier mot maktmissbruken, än måhända något annat monarkiskt lands vid samma tid. Jemte det den ålade konungen att på vissa bestämda tider sammankalla folkets representanter, hvarigenom dessas rätt att gemensamt med konungen stifta och förklara lag upphörde att vara rent af illusorisk — gaf den oss tryckfriheten, åtföljd af en rättigher, som, så vidt mig veterligt är, ännu i denna stund intet lands grun-lag medgifver — nemligen den att en hvar eger att från alla offentliga myndigheter, med undantag af statsrådets protokoll, utbekomma handlingar i hvilket ämne som helst, således i lagen mera obetingad än sjelfva Englands. Den garanterade religionsfriheten; för betryggande af domaremaktens oberoende erhöllo vi, i stället för en ambulatorisk s. k. justitierevision med temporärt tillsatta ledamöter, en permanent, af regeringsmakten oafsättlig konungens hösta domstol, inrymmande tillika åt en af folkombuden vald opinionsnämnd att vid hvarje riksdag döma, huruvida denna domstols samtlige ledamöter gjort sig förtjente af att i sitt vigtiga kall bibehållas, eller om vissa af dem kunde anses böra ifrån konungens domsrätt skiljas; i sammanhang hvarmed rikets ständer egde vid hvarje riksdag förordna en egen justitieombudsman, att hafva tillsyn öfver lagarnes efterlefnad af domare ochiembetsmän samt att vid vederbörlig domstol tilltala dem, som i sina embetens utöfning af väld, mannamån eller annan orsak någon olaglighet begå eller underlåta att sina embetspligter behörigen fullgöra.