å de söder om Pyrengerna, belägna länderna. r Af. de mått och steg, regeringen någon gång I v anlitade, föratt hindra den öfverhängande uppjk lösningen att bryta ut i vild förstöring, kunde tc man tydligt förnimma, att den, som inledtf riket uti den äfventyrliga ställningen, nu tänkte ti endast på sin egen räddning och säkerhet. Ja.ld för första. gången ämnade en: svensk konurgv att lemna sitt -trogna, men utmattade folk råf sticket åt ett borgerligt krigs alla fasor; förla att sjelf, med den ur bankens hvalf röfvade ln riksskatten i sina händer, kasta sig i armarne Jb på någon främmande makt. Vissheten om en Db sådan af regenten tillämnad handling var nog, ln för att, såsom, ett trollslag, upplösa alla sam: v bällskontrakter och att låta en och hvar anse jd sig fullt berättigad till alla de företag, hvarigenom man trodde sig kunna frälsa fosterorden. Gustaf IV Adolfs måhända största olycka var öfvertygelsen om egen ofelbarhet. Denna egoism gjorde honom kall och döf för andras råd och varningar. Sjelfva den falang af krypande hofmän, som omgaf monarken, fann högsta uträkning vid att göra sig ogenomutränglig då sanningen ville nalkas den TJutande tronen, men att öppna sig för allt, som stötte på smicker och lofsång, för att med dessa sockrade rekreationspiller uppehålla modet hos-det krönta-subjektet. Pill -och-—med män, sådana som Lehnberg, J. G. Oxenstjerna och J. O, Wallin, aktade icke för rof, att ännu då fäderneslandet stod -på branten af sitt fall. förvilla den olycklige monarken genom att uppsända rökoffer till hans ära — en tänkvärd lexa till furstarne hvad värde de böra sätta på de lofsånger hvarmed man aldrig försummar att fylla deras öron. Om således Gustaf Adolf. i följd af detanförda, skyldrar såsom ett vårnande exempel för ursinniga despoter, buru litet de kunna påräkna att: väcka deltagande och göra anspråk på medhåll i farans stund, måste man: också medgifva, att det ej var särdeles, uppmuntrande att nalkas den svenske monarken, hvilken tycktes hafva eu verklig skadefröjd uti att bortvisa tjenstvilligheten och 1å visa sg oberoende af densamma. Om detta skedde af otacksamhet, menniskofruktan eller envishet, må vara osagdt. Nog af att så var förbållandet. När det någon gång, särdeles vid brydsamma ögonblick; hände; att Gustaf Adolf gaf sig tid och tyckte sig böra vara nådig att lyssna på dem, som han för tillfället utkorade till rådgifvare, så utföll merändels konklaven på det vis, att den förmente rädgifvaren blef skymfad. Då kanslipresiderten Ehrenheim under en sådan rådplägning om det pågående kriget i allra bästa mening vågade föreställa konungen faran af att utvidga krigsteatern, gick monarken honom rakt på lifvet; utsträckte sin knytväfve mot hans an: sigte och röt: Jag har märkt nog länge. huru man sökt skrämma mig till fred; mer jag skall visa, att jag ej låter skrämma mig, ej heller af er, min baron. z Längtan efter befrielsen från en styrelse, som stundeligen arbetade på att kränka, nationaliteten och att uudergräfva ett samhälle af hederliga, upplysta och om sin frihet rädda medborgare, blef snart allmän, åtminstone j hvarje fosterländskt bjerta. Hvem som dock först tänkte på att begagna sig af det ständigt växande missnöjet och deraf bilda en koncentrerad kraft, förratt med denna krossa det förnedrande våldet, torde alltjemnt förblifva en: hemlighet. Statshvälfningenshufvudehefer, Adlerspårre och Adlercreutz, drefvos båda till bandling, väl af samma begä att frälsa Sverge; men-de,satte sig ej i röre förr, än de erfarit kraftiga påstötningar ai aktningsvärda personer, som insågo deras duglighet vtt står I spetsen för det ansvarsfulla och vågsamma. företaget. Af Adlersparres och -Adlercereutzs.-berättelser inhemtas, huru en mäktig opinion mot konungen var bildad i landsorterna. Der vorc skattebördorna, efter all sannolikhet, känbarast, och naturligtvis förbannelserna tydligast förnimbara. Grefve C.-zHz Anckarsvärd ger detta missnöje en ytterligare relief genom sina i sjelfbiografien uttalade ord: V d min ankomst från Linköping till Stockholm fann jag den revolutionära sinnesstämningen derstädes mera utvecklad än jag anat;. och Jag blef ofördröjligen införd i den sammansvärj ning, som till revolutionens utförande i Stockbolm redan egde en ganska betydlig utgrening) Instämmande i dessa nödrop efter enp förändrad: sakernas ordning, utbrister Carl at Forsell: Den ena olycksposten efter den andra anlände, och huru mycket detta skulle gräma hvarje svenskt sinnad man behöfver jag icke beskrifva,. När underrättelsen kom, att Sveaborg håde kapitulerat, kändes det såsom om hjertat hade velat brista. Både jag och mir bror greto våra bittra tårar. Vi voro båda unga män, jag 25 år och han icke mer än 19, så att ingen kunde af-oss med fog fordra någon statsmannablick; men af Finlands utrywmande nästan utan svärdslag, at Sveaborgs öfvergång och det afslagna infallet i Norge, jemte många andra förvända ,åtgärder, var ej svårt, älven för deni krigets hemiigheter alldeles oinvigde, att inse, det en sådan sakernas ställning icke kunde räcka länge. Huru ofta leddes icke oss emellan samtalet på den sannolika, öfverallt högljudt uttalade förhoppning, att Sverge måtte väl nu, liksom i Engelbrekts, Sturarnes och Gustaf Wasas tid, finna någon arm; utsträckt til dess räddning. Det blef dock ej på landsbygden, utan i hufvudstaden, som de första revolutionärerna skulle operera. Emellertid bvilar, eget nog, ännu ett mystiskt halfdunkel öfver dessa konspirationer, eburu en och annan af konspiratörerna, som skulle leda sammansvärjningen till behörig utveckling, låtit, utan protester. utpeka sig såsom de sannskyldiga cheferna för ifrågavarande omstörtningsoch omstöpningsparti. Grefve C. H. Anckarsvärd angifver, i en af sina skrifter, såsom hufvudmän sedermera h. exe. hr grefve Skjöldebrand, presidenten J acob Cederström, grefve Björnstjerna, Tr ra EE ee RT At on Fo RN NA UU — ER år KNOP VR de KR VR BUN FIT TN pr RE KET DTE ÄGD NK ae on Liet Oil LE ac PA