drog sig den 10 Mars 10vg. Men ett nal århundrade har sedandess förflutit. — Bland dem, hvilka såsom ynglingar sjelfve deltogc uti eller bevittnade dessa tilldragelser, ärc blott få qvar ibland css, och bland det ne lefvande slägtet torde mången icke hafva sig bekant de närmare omständigheterna i afseende på landets ställning vid denna tidpunkt och de steg som togos för att tädda des: sjelfständighet och tillkämpa nationen der lagbundna frihet vi åtnjuta; En kortfattad berättelse härom torde derföre i detta ögonblick icke vara ovälkommen. : Tung hvilade ödets hand öfver vårt land, heter det uti de historiska tidstaflor ur Sveres nyare historia, som vi vid denna berättelse hudsakligen följa. Långsamt men hotande laddade sig digra åskmoln på Sverges politiska himmel; hvarje stund tycktes dessa skyar vara färdiga att med sin allt förstörande eld falla öfver och begrafva oss. I stället att förena svenska och franska nationerna med hvarandra, förena oss med detta ridderliga folk, som nyss förut visat det öfriga Europa vägen och medlet till politisk frihet; i stället uppoffrades de svenska sympatierna för Frankrike åt en personlig nyck hos makten. Följden af denna halsstarrighet hos regenten och eftergifvenhet hos folket ble! en krigsförklaring mot Frankrike, af hvilken strid vi åtminstone ej hade några fördelar att förvänta. Denna olycka skulle draga flere medFsig i släptåg. Ryssland, som så väl begriper att begagna ögonblickets tördelar, tog nu tiden i akt, att på svenskarne hämnas åtskilliga nederlag och såmedelst till fullo afslutä den gemensamma, för båda nåtionernas idrotter något blodiga kontoboken. Öfverallt i landet insåg man snart den öfverhängande faran, alla, med undantag af regenten, som ej hade tillräckligt begrepp att fatta henne — tills Finland, detta tapperhetens och trohetens hem, anfölls af ryska härar; då, men först då, ansåg man rådligast att offentligen kungöra: huru en trolös fiende brutit iredsfördraget,. Det är ett drag hos Gustaf Adolf, att, i samma mån som hans tillgångar aftynade och hans utsigter förmörkades, blef han sjelf oförståndigare och oförvägnare i sina manifester. Det var ett löjligt öfvermod, som på detta vis gaf sig luft, utan förmåga att kunna beräkna följderna. Mer än en gång hade detta ursinniga begär att experimentera med suveränitetsmakten, och denna vansinniga egenkärlek varit nära derhän att kosta en krona, såsom konungens uppförande mot John Moore, befallningen ätt arrestera ryska ministern von Alopeus och lägga embargo på de engelska skeppen; att upphäfva postkonventionen mellan Sverge och Danmark; det sårande brefvet från Gustaf Adolf till kejsar Alexander af den 7 September. 1805; hatet till gardesregementerna; generalguvernören von Essens förvisning till. Rögen, för det han hindrade monarken att förolämpa en fransk parlameniär; den lagstridiga noten till rikets Jandshöfdingar: att som landtvärnets beklädnad af hvarje län besörjdes, så kom ej något dertill af. krigsfonden att anorduas; den despotiska föresatsen att taga ett utländskt lån, för hvilket några enskilta personerskulle iklida sig ansvarighet genom sin borgen — flera dylika drag af förnuftslöshet satt förtiga. Således emot Frankrike, Danmark, Norge och Ryssland skulle Gustaf Adolf uttömmes Sverges stridskrafter. Fan ansåg sig af Försynen bestämd att återinsätta Bourbonerna i deras medfödda rättigheter och göra ett slut på vilddjuret Napoleons inkräktarevälde, dertill uppmanad lika mycket af dynastiska åsigter som af sårad fåfänga, cmedan förtrytelsen öfver hertigens af Eoghien död troligen ej inverkade mera till en sälan plan än grämelsen öfver de bittra sarkasmerna motsvenske monarken uti franska regeringsbladet Mo nitören för den 14 Augusti 1804. Danmark. som var förenadt med Frankrike, skulle på samma gång skymfas och bekämpas. Ännu ett lumpnare skäl gaf första anledningen till förbittringen mot Ryssland, nemligen Gustat Adolfs ickeyfullgjorda fordringar, att ledstängerna på en gränsbro skulle målas med svenska nationalfärgerna. Allianstraktaten med England den 8 Februari 1808, hvarigenom detta land lofvade att hvarje månad öfversända 100,000 i subsidier, och Gustaf Adolt att hålla hela sin siöarmå i ordning, öppnade Rysslands ögon och bestämde den kejserliga regeringen först att fordra förklaringar häröfver samt att uppmana Sverge al biträda kontinentalsystemet. Konungens vägrande svar till Kysslend tände krigets fackla. Snart hade denna antändt hela Finland, och de många bäckarne af menniskoblod, som då utgöto sig öfver hjeltars jord, voro ej tillräckliga att släcka den härjande branden eller den grymhet,som stämplade fienmden. Våra härars orubbliga mod och.prisade skicklighet kunde föga uträtta, ty styrelsen bade uraktlåtit att iakttaga de nödvändigaste försvarsanstälter; och de mått och steg, som vid något enstaka tillfälle togos, voro alltid. inkonseqvensens och halfmesyrernas verk. När Gustaf Adolf slutligen insåg, att hans rike stod på spel, fann han det rådligast att vända sig till. folket och af detsamma begära ytterligare uppoffringar, genom att fordra ett landtvärn, sammansatt af landets raskaste ynglingar, för att med denna förstärkning göra ett snart slut på Finlands förtviflan och — stegen fruktan. Nationen älskade för mycket sin jord, för att ej villfara en sådan önskan; och det ligger dessutom i svenskens ;lynnezatt våga mycket för en vacker id. Kopungens röst blef folkets; bloraman af Sverges ungdom samlades, ... för att uppoffras uti små, planlösa anfall, ett offer åt vanskötsel och ekonomisk förbistring. Så förspilldes; våra yngsta och sista krafter, och det ryska eröfringskriget förflyttades närmare Sverges gränser... En tung krigsgärd var redan utskrifven, kronan erhöll betydliga subsidier, och ändå var penningeförlägenheten så stor, att embetsmannapersonalen förtt rag. tifo md RA me ER TN a TATT