i— Hvilka sorgspel... Jag hoppas, Thorborg, att din kapten icke vill göra oss alltför rädda för våra egna stränder! Jag tåckar nu innerligt och obeskrifligt Gud för det att Ake icke fick något med hans affärer att göra — det var det enda goda Holt gjort. Menv, svarade Thorborg med en viss tvekän, om herr Hjelm icke får med baveriet att göra, så blir han väl ändå på något sätt inblandad i kapten Geisterns sorgspel...n Huru då? utropade den unga frun hastigt. Icke för annat, naturligtvis,, återtog Thorborg, än att kaptenen, då han väl nu måste få kännedom om allt, kommer i tillfälle att tacka honom såsom hans hjerta längtar efter. Hon blef begrafven på din mans enskilta bekostnad. : Ja ja, det är så rätt! Och jag begriper icke hvad denna tystnad skall tjena till, om han är i stånd att höra sanvingen? Men det är just derom vi hittills varit ovissa. Icke att jag tror att han ej nu är fullkomligt botad för sinnessjukan, men deremot vet jag ej buru det skulle bli, om hans åståenden kunde ega någon verklig grund — ty då skulle här uppkomma hemligheter och; besynnerligheter, som jag knappt med en blick törs dyka ned ia — Store Gud-, inföll Majken eftersinnande, om denna arma själ, som lidit så mycket, ill sluts skulle lida af attban misstänktes för en sjukdom, som han icke eger... Hvad han måste ha utståttb, Låt oss dertillp, sade Thorborg, lägga ännu en sorg, som naturligtvis ännu mer förbittrar förlu ten af sjelfva fartyget med allt hvad derpå var. Rederiet hade varit af olika tankar angående befälets öfverlemnande åt honom. Flera gånger, då jag gått förbi hans rum,: har jag hört honom högt uppläsa sin tilltänkta sjöförklaring — och hvad han före