Också ett ord om minnesfesten den 13 Mars. (Insändt.) Quos perdere vult Deus, dementat. Insändaren tillhör ursprungligen den mening, som ansett det vara i viss mån lämpligare att fira ett jubileum å den femtionde årsdagen af vår friare statsförfattnings införande, än att begå en fest till minne af den dag, då en snart sagdt till förståndet rubbad konung sattes ur ständ att vidare förstöra riket. Insändarens öfvertygelse är ännu den, att minnesfesten för statsförfattningen eger en större nationel betydelse och skulle vinna både mera allmänna och varma sympatier än en fest, som har ett mera underordnadt och till någon del ett slags personligt föremål. Denna skiljaktiga åsigt har likväl icke hindrat insändaren att med nöje deltaga äfven i den enkla minnesfesten, sådan den nu blifvit ordnad för den 13 Mars, såsom den egentliga utgångspunkten för derpå följande händelser och såsom representerande en handling, hvarigenom det då så olyckliga landet, utan att en blodsdroppa göts, utan att någon enda medborgare förnärmades till lif eller egendom, befriades från en regering, som fört Sverge till branten af sin undergång. Den, som närmare känner den tidens händelser, inser också, hvilken omätlig vigt som låg deruppå, att konungen den dayen arresterades. Det är nemligen väl bekant, att, om icke general Adlercreutz och de med honom lika tänkande beslutat sig att just då utföra hvad som skedde, icke blott riksbankens alla dyrbarheter s-mma dag blifvit förda från hufvudstaden, utan också konungen flytt, för att organisera det burgerliga kr.get, hvaraf följderna varit oberäkneliga — för att ej nämna den öfverhängande fara, hvari fäderneslandet sväfvade, att blifva härjadt och styckadt af utländska fiender. En sådan handling har sin oförgängliga historiska och nationella betydelse, och minnet deraf förtjenar väl att, åtminstone hvart femtionde år, firas af folket. Det är icke att fira revolutionen, utan en fosterländsk och behjertad handling, som befriade landet från en sådan olycka. Så mycket större förvåning och harm måste det väcka hos hvarje god medborgare äfven med skiljaktiga politiska tänkesätt, att en tidning, som företrädesvis vill gälla för att vara svenskt sinnad, anställer en jemförelse mellan denna minnesfest och firandet af årsdagen utaf en mer kortsynt och olycklig än brottslig konungs politiska mord, föregånget och eftertöljdt af hundra tusentals oskyldiga menniskors förföljelse och förlust af lit och egendom!! att i bredd med namnen Adlersparre, Adlercreu!z, Anckarsvärd, Cederström 0. s. Vv. ställa Marat, Robespierre, S:t Just, Couthon, och deras gelikar!! Detta är en förolämpning icke blott mot fosterlandet och de ädle män, som: för dess räddning blottställde sina lif och derigenom öppnade möjligheten för en ny sakernas ordning, utan äfven emot sundt vett och förstånd. Deruti ligger antingen en förskräckelse, som förvirrat hjernan hos den, som framkommit med ett sådant påstående, eller ett hån mot osterlandskänslan och en låghet, för hvilka knappt finnes ett nog betecknande adjektiv. —lIM—