ningsbalken stadgar, i afseende på utgifvarnes inbördes förbindelse, att, då en af gäldenärerna inlöst förbindelsen, han sedan kan hos hvem af de andra häft Helst vill utsöka hvad har utöfver sin andelbetalt. Detemothar lagkomiten antagit den afvikande mening, att gäldenären ej eger att hos hvar af de öfriga utsöka mera än dess del efter hufvudtelet, der ej brist hos någondera yppas,i hvilket fall den ibland alla de öfriga skall lika fördelas, hvartill lagberedningen gjort det förtydligande att äfven den som först ensam betalt allt eller mer än å hans egen del sig belöper, skall vid fördelningen vidkännas sin andel såväl då alla medgäldenärerna förmå gälda hvar sin del, som då någon af dem är insolvent, äfvensom att. då borgenär låtit en af gäldenärerna utplåna sitt namn eller eljest befriat honom från ansvarighet, han ej eger rätt att hos hvar af d: öfriga gäldenärerna fordra mer-än dess del efter hufvudtalet. Detta förslag till förändring af nu gällande lag tycktes allmänt gillas, enär man ansåg mest rättsenligt att, ehuru en hvar af gäidenärerna varit emot borgenären förpligtad till full betalning, de likväl inbördes borde anses lika delaktiga i skulden och således icke böra kunna förpligtas till förskott den ene för den andre. Man förmente, att lidandet derigenon: skulle spridas till flera, utan att den först lagsökte gäldenären deraf egde någon synnerlig fördel, och hans besvär att söka de öfriga. hvar för sig, vore af mindre betydenhet än att, för att derifrån befria honom, medgäldenärernas verkliga rätt och förmån borde upp: offras att våra befriade från utbetalning at mera än de vore skyldiga. I frågan om betalningsorten för löpande skuldsedlar yttrades allmänt den åsigt, att, der icke annorlunda aftaladt blifvit, borgenär, som innehade sedeln, borde vara skyldig att hos gäldenären, som icke vore i tillfälle att veta i hvars hand en löpande segel å förfallodagen stannat, anmäla sitt kraf samt infinna sig för att erhålla betalning.