annans hand, vare lag samma., Detta stadgande, som länge varit på det restriktiva sätt tolkadt, att sistnämde slags skuldsedlar eller s. k, ordrereverser, för att ovilkorligen gälla, skulle vara försedda med den förste fordringsegarens skriftliga öfverlåtelse eller s. k. endossement, har likväl under de senaste 20 till 30 åren i allmänhet blifvit af domstolarne så tydt och tillämpadt, att någon skilnad icke blifvit gjord emellan skuldsedlar, ställda tillinnehafvaren, och dem till viss man eller order, så att de senare förklarats ovilkorligen betalningsgilda äfven utan att vara endösserade. Denna vedertagna praxis, hvartill likväl ordalydelsen i lagen, söm det oss synes, lemnär giltig anledning, har föranledt lagberedningen — som ansett en sådan grundsats i tillämpningen betänkligp —att uttryckligen föreslå det tillägg,atthvar och en; som vill fordra betalning för ett skuldebref, som ej lyder å honom sjelf eller innehafvaren, skall vara skyldig att genom öfverlåtarens namnteckning, eller annat bevis, styrka sin rätt dertill. Lagberedningen har nemligen trott blotta innehafvandet af ett skuldebref, ställdt till ordres, icke kunna anses för tillfyllestgörande och i hvarje särskilt fall fullkomligt osvikligt bevis om fordringsrättens öfvergång: Utgifvaren af ett skuldebref, förmenar lagberedningen, bör förmodas häfva egt något skäl hvarför han ej ställt det, utan omväg, till innehafvaren; och då detta skäl kan hafva legat just deruti, att han funnit för sin säkerhet nödigt, att skuldebrefvet ej blefve gällande, innan det kommit viss person tillbanda och denne derom gifvit bevis genom sin öfverlåtelse, har den i senare tiden antagna praxis synts lagberedningen svårligen kunna: bestå inför en strängare pröfning. Den af lagberedningen i denna fråga framställda åsigt fann inom juridiska föreningen åtskilliga vedersakare; Den nu gällande lagens föreskrift, att äfven ordrereverser vore gällande i dens hand, som desamma innehade, borde icke tydas så, att skriftlig öfverlåtelse deraf erfordrades. Sådant skulle vid tillämpningen kunna medföra många olägenheter, t. ex. genom invändningen å gäldenärens sida, att öfverlåtelsen icke vore äkta, hvilket omedelbart skulle föranleda uppskof och säkert ofta möta väsentliga svårigheter vid bevisningen. Den, som olofligen åtkommit ett skuldebref till ordre och derför vill bereda sig betalning, droge sannolikt icke heller ibetänkande att jemväl å baksidan förse detsamma med den ursprunglige fordringsegarens namnteckniog. Med ett strängt vidhållande af grundsatsen om skriftlig öfverlåtelse skulle det äfven kunna hända, att en gäldenär, som på god tro inlöst en endosserad revers, sederråera skulle kunna antastas af fordringsegaren med påstående, att denrie icke tecknat någon öfverlåtelse å reversen eller erhållit odtgörelse för skulden. Derest i öfrigt en icke transporterad skuldsedel förkomme eller blefve bortstulen, funnes väl andra kraftigare ttvägar att förekomma betalning deraf till orätt man 0. 8. V. andra sidan erinrades, att det varit och är ett allmänt kreditbruk mellan affärsmän, dels att icke emottaga s. k. procentaresedlar, ställda till innehafvaren,utan alltid fordra reverser till viss man eller ordre, dels att icke till annor person utlemna dylika papper utan endossement — ett kreditbruk, som vore så godt och ledande till ordning, att det väl förtjente att stadfästas genom lag; att det ej vore förenadt med flera svårigheter att kontrollera endoössementerna å en skuldsedel än å en vexel; att det vore högst sällspordt ätt någonsin äktheten af endossementerna å en vexel ifrågasattes; att en förfälskning af reversutgifvarens namn vore lika lätt som förfalskning af endossentens och att intetdera: kunde genom något lagbud förekommas; hvaremot erkännandet af ordresedlars ovilkorliga betalningsgiltighet;i hvars Hand de finnas, icke blott för sedelutgifvaren och löftesmännen, utan äfven för den verklige fordringsegaren kunde medföra väsentlig skada, dels genom de förres förpligtande att betala en skuld, som redan blifvit till fördringsegaren gulden, t. ex. till diskontverket eller annan allmän kassa, dels derigenom att fordringsegaren i allmänhet måste antagas hafva förlorat gin rätt, när ifrågavarande skuldebref på något sätt förkommit. lifvit bortstulet o. s. v., hvilket. isynnerhet skulle blifva känbart från de många allmänha kassor; som diskontera ordrereverser till millioner och anse sig tryggade i besittningen deraf, intilldess de blifvit gånom behörig fransport öfverlåtna. Härtill genmältes bland annat, att kreditbruket att endossera äfven löpande skuldsedlar vore ganska nyttigt såmt både kunde och borde bibehållas, utan något särskilt stadgande derom i låg; att med vexlar vore ett helt annat förhållande, då hvarje .endossent der vore -gäldenär och dessutom innehafvare af vexel icke vore skyldig att ansvara för endossementernas äkthet 0. 8. V: . Flertalet tycktes gilla åsigten om obeböfligheten af ett sådant tillägg i lagen, som lagberedningen föreslagit likväl med godkännande af det nu varande kreditbruket. I sammanhang härmed debatterades frågan om ränta på löpande skuldsedlar, hvarvid man. allmänt !tycktes vara ense derom, att, då gäldenär vore skyldig att å förfallodagen tillhan-dahålla fordringsegaren penningar, den förre ej heller vore skyldig att betala ränta längre än till förfallodagen samt derefter från den dag borgenär fordrat betalning, hvaremdt man icke instämde i lagberedningens förslag, att om betalningen icke fordras förr, än den tid är ute, inom hvilken gäldenär är omedelbar bysättning underkastad,rättigheten till ränta inträder från den dag sedeln upphörde att vara bysättningsgild. Likväl tycktes man icke finna något lagligt hinder deremot, att sedelutgifvare genom ett tillägg i skuldebrefvet, som för närvarande vore allmänt vedertaget, att ränta erlades tills betalning sker, kunde, i följd af detta särskilta aftal, tillförbindas att betala ränta äfven efter förfallodagen. ; Vidare afhandlades frågan om solidåra