Mitt minne och min tanke bränner migi sade han långsamt... Då-jag ser er, är det liksom: dimmorna. rullade bort... Jag har sett er förr ... någorstädes — hvar kan jag icke påminna mig ... men jag har sett er. S Hörde ni den helsning som jag frarmbar? återtog Thorborg, fasthållande sig -vid samma fu häftig. rysning skakade honom. Han vände. sig : om och betraktade Thorborg med blickar af namnlös, hemlighetsfull bäfvan, smärta och förvåning. : Hyem är ni? ÖOch hvarföre söker ni taga detta välde öfver en själ, som finner sig bättre 1 sina oredda, än i sina redda minnen ? Då ni 1cke svarar på min fråga, bör icke heller jag svara på er — jag kän lemna er.n Ja, gör det... ty ehuru ni väcker mig, så väcker. ni mig till. lidanden, som äro bättre att: sänka i glömska och domning. a Domning är icke glömska ... Men eftersom ni vill det, så lemmar jag er då ...... Farväll Med en blick af ängsligt och sorgset deltagande vände hon sig. om för att gå ut i stugan. 2 Vid.-de första stegen hon gjorde från sängen spred. sig ett-slags behaglig frid öfver den sjuke fmannens drag; men -alltsom hon nalkades dörren, förändrades märkbart detta uttryck. Han tycktes -kämpa en-hård kamp med sig sjelf, meninnan hennes hand-vidrört låset, hade han frampressat ordet: pStannabx ; Med ett englaleende vände Thorborg tillbaka. Säkert,, sade han, begrundande och liksom studerande hennes ljufva och rena. anlete, säkert är ni en god ande.n Jag är endast en stackars obetydlig flicka från denna skärgård. Men huru obetydlig jag än är, bar jag mitt värf att fyllav . 4 Det måste vara eh engels värf. En kristen qvinnas; ingenting vidare . Men jag: väntar ännu. alltjemt på ert svar. -:Hansskakade; på hufvudet;