SÄNJIHGA Tk fARIT vh Åh I dr rk SAT JALLE eler För att i morgon ren afslita själens band. 3IXP det ej samma sak med denna ljufva mor, Ppwvälljädinerän andra stör, ä 15 SVYårt gamla modersmål, som. Frankens stolta:hån altrenne sekler: xen grymt dömde lifvet från? aMen aäkväl lefver ;hon och hörs melodiskt klinga, Öch åt årstiderna sin vackra helsning bringa. KAu skolt tusende val komma och förgå 4R Dch hennes sång få höra på: 3 SÖch huru skulle alla de. konstlade grun: tr, som hr Dumon ställde mot den gascogriske skalden, taga sig ut mot följande rättvisa förebråelse: Nuji herre, när-mans.vill vår gamla mor förgöra, Aradet. till hennes värn man er får. tala höra? Och likväl var det hon, som med sin mjölk er närde. nu der vid bäckens sorl på ängen gå er lärde, Sörde på sinarm, Thed kyssät smekte er, Hettärde sång-och dans: och mycket, mycket mer. För hennes ålder rädd, ni henne nu förnekar, Af dagens maktspråk slaf, åt hennes snillelekar Nij-8n-vanbördig-son, med-hån:oeh stolthet-ler. Och hvad som ännu kunde Bestå inför allvaret och pathos, det faller säkert tillsammans, under: skämtets slag. Och, frågar skalden, om vi utbytte Vår. kärfvå, enkla landtflicka mot ersirliga; förnäma hofdam, Hvad fick i-stället;man ? En-dam från -hofvets salar. Ett, girligt, tvunget språk, som der koketten talar; OM SARK ock TAR Henber KigA Drifs bort af låndets friska vind; OM ytansflärd tan sön bortskalar, Ett:spöke sblifver: hon; :6j: torftigt klädd engång: Från äng, från skog. och fält hon. skulle skrämma: Hår PYEE rr in fröjden Och iekeega ord för nödens bön till höjden, För tröttä ddlarn ej en sång. 3 Så sirlig; som Kör är, kan hon en landtmö fatta? Här vorehon en gås, för styf att kunna skrätta. På åker och på äng, hvad komme schon åstad? Hon; stod. der dum,, med. fjettrad. tunga, Vid: plogen, olik våra unga, 3 i Och sjöng sen vid sitt spann den raska drängen glad, Ett sJuckhej till refräng hön icke engång qvad. Anda till år 1840 utkom, intet betydligar af honom: Det var, som . ville. han; bevisa, hurp, föga allt. det. inskördade lofvet kunde berusa, honom och förmå honom, till ytterli gare verksamhet. Men derföre uppträdde han också an med ett verk, som öfverträffade alla, föregående. Det var balladen Francetunetop.i.4 pauser, hvars ämne är, taget ur ev folksägen, från hugenottstriden under Carl IX. Ryktet om denna, ballad utbredde sig fort. Redan i Juli samma år föredrog skalden der vid; en deklamation i museum. och På. kapitoliet i Toulouse, vid, en session af Sogitu des; jeux foraux, och blef då af denna aka: demi krönt som den förste skald på gascog nerspråket sedan den snillrike och älskvärde Clmence Isaures tider. I Oktober blef han inbjuden till Pan för att der deklamera sin Åbuglo och Francouneto och skördade äfven der entusiastiskt bifall. Sålunda liknade Jasmin också i sättet aft utbreda sina dikter, de. gamle. trubadurerna, likväl med dep berömliga åtskilnad, att han icke liknade den: i hyad de mer. eller mindre gjorde, nemligev sam snyltgäster åtföljde hoflägren, utan motstående. alla lockelser, vände han , alltid, hem igen till sitt låga tak och sina perukstockar. ogh. blott. der,. som i, sin dunkelhets dagar. kände, han. sig inspirerad. Så, uppstodo; två förträllliga folkdikter: Lou Medici des Paou res, (Fattigläkaren). och .odet till Latovi dAuvergne., Frankrikes förste. grenadier. 1 den förra egnar skalden sitt inspirerade lof åt en läkare, som, kallad af en rik och en fat tig, alltid först ilade till den senare, och likasi högt, som läkaren står öfver, mängden af sine medbröder, likaså långt är bans loftalare frå: panegyrikernas vanliga platthet. I Bou slog klockan. tolf; just. när hvarandra möta ra fliskoryder ihop två smala stigar stöta, 5 Vid korset, lika långt från kyrkan som från qvarn; I skönhet och i år mån får dem lika skåda, Högst tretti år tillsämmans båda. s I samma ungdomsglans väl lysa dessa barn, Men samma håg de ej förråda —Den ena hoppar, full af lycka, Oe ör Lil j ör en ri ngsamt ses iramryeka, Med Fire LL Od Hand fter en kort heolsning berättar den glada, tä kande blott på. sig sjelf och de sina, med leende och vältalig .mun, huru hennes mo sigla, vintern legat sjuk, men af en bra man. en äkare 1 Agen, blivi räddad, ej blott från han sett hennes bjelplöshet, 77 2O, -vikela utbrast. han. och. trädde till .min; moder; . På. bädden.straxt, och, höll fem nya. guldmynt fram, sa mig, min arma vän, få hundla här.som broder. Ack rodna ej, blott: tåg. När lyckan åter Ier, Ni de -Et mig ju återger. -— -uvsiea HeBa; välsignelsevoch öfverföd hade nu återvändt till deras kojaj och hon vär nu: på vägell till stadem att i återlemnaåt: modreps rädffäte Fåriet jemte! blommöroch ett täck fråfi deras: falla kjerta. :Först sedan hön lättat kitt hjetta, Varseblir hor väninnans sorg sefiliet, ocH på frågan, hvad henne: felades. svärat dena: oe . Jag sörgseh Ut och klagar; 3 Olycka smög till oss Helt: säkert ifrån or. Min far: är själv och svag; jag ser, Attxdöden närmar, sig alltmer sen några dagar. TA Nm g FR kat Dusarma,. arma Isabella! 7 Och. jag som var så glad! Du bör din vandring ställa J MÅ migtill läkaren. Han hjelper er, haf mod! ? Uppå de armas bud, de rika lemnar han. ; Ej är:Hanvrik, dock, säger man; E Gud. är med. den, som är så god. : Nicila de till Agen; utan att det ringastelz brytig, vid inträdet i staden, onvallt det som Z eljest hade bort fåängsla deras utiga sinnen: ; Vid dörren Kommer: emot dem ett tåg-afl; mefihiskob us ud od MR Den ena bleknar straxt. och darrar som ett rör, 1 Ett lik! — Om fåderns död en aning grym hon! känner; å Mot tåget raska steg hon gör. sVi söka herr Dårand; hvar bor han, kära vänner? d Just ur, sitt hus han kom er Käfs . 0 000 dg Han är det; död mån konom bär. k Han af de arma följs, som mistat nu sin fär, n Ooh till det långa tåg, söm, skakddt djupt af smärta, I Der skrider gatan. fram och gräter af fullt hjerta, 3 Sig sitter snyftande ännu ett par... : f Visst en ädel och vacker lofsång! —-Iekelb