TEE ACISLAT OSS VIGUIT all Sdga HNagfa Oc DAP ab s. k. ssmå anmärkningarne, hvilka synas företrädes vis hafva uppväckt förtrytelse bos Aftonbladets reviser. Till en början förekommer härvid ett och annat väsentligt misstag af insändaren, såsom då han tillvitar revisorerna att hafva förbisett, det uppbördskostnadenför karta-sigillatamedlen uppgått till mer än 13 procent. Nu hafva dock revisorerna i detta fall sett sig temligen väl före; och just derföre att de funnit omkostnaderna för denna skattetitel något dryga, hafva de fästat ständernas uppmärksamhet på förhållandet och meddelat fullständiga upplysningar i ämnet, hvarjemte revisorerna föreslagit den nedsättving i provisionen, som de ansett lämplig. Om, enligt hvad revisorerna åsyftat, provisionen för vederbörande tjenstemän vid landskontoren nedsattes sålunda, att de ej komme att uppbära mer än som blifvit i deras aflöningsstat beräknadt, skulle för statsverket härigenom besparas en summa af omkring 18,000 rärsfäigen. I detta förslag kan emellertid den storsinfaäde revisorn i Aftonbladet icke se annat än en småaktig sifferanmärkning! — Och då samme revisor beräknar uppbördskostnaden för kartasigillatamedlen till 13 procent, har han råkat alldeles förbise, att häruti jemväl ingår hela kostnaden för det stämplade papperets tillverkning, som ej är obetydlig, men hvilken revisorerna ej lyckats finna något sätt att förminska. Måhända kan insändaren uppgifva något praktiskt förslag: i denna syftning; sådant vore vida bättre än att rusa åstad med förhastade anmärkningar. Om insändaren haft något mindre brådtom och gifvit sig tid att tänka på hvad han nedskrifvit, skulle han vidare hafva funnit, att de uppgifna små anmärkningarne vid magasinsfondens räkenskaper, af ganska giltiga skäl blifvit införda i berättelsen. Revisorerna hafva nemligen föreslagit att denna räkenskap skulle för främtiden upphöra; hvilket — då härmed åsyftas förenkling i göromålen och minskning i det öfverklagade myckna skrifveriet — torde vinna bifall äfven af Aftonbladets revisor. Men för att ständerna skulle kunna pröfva denna fråga; var det nödigt att i detalj redogöra för fondens ställning, för dess fordringar och skulder. Sålundä blifva de der vsmåanmräkningarne, i väsentlig mån reducerade. Men några återstå dock, som afse blott få skillingar eller riksdaler, ja till och med en anmärkning, som går ut på ett enda runstycke. Detta är ju, menar vår revisor, alldeles förskräckligt! Då det emellertid är bekant, att det första, som man företager sig när man ernar franeka en räkenskap, är att efterse, huruvida ingående balanser för löpande året öfvensstämma med före. gående årets utgående balans, och att en differens emellan dessa balanser, vare sig att beloppet deraf är större eller mindre, anses för det gröfsta formfel, som gerna kan finnas i räkenskap, så synes det oss icke alls märkvärdigt, att revisorerna antecknat ett sådant fel, då det påträffats uti en redogörelse från sjelfva kammarrätten, hvars tjenstemän det ju tillhör att se opp äfven med runstyckena. — I öfrigt kan väl ingen föreställa sig att revisorerna uppfattat sitt åliggande sålunda, att de borde granska alla siffror, eller kontrollera alla verifikationers riktighet. Sådant vore dessutom i anseende till räkenskapernas vidlyftighet absolut omöjligt, hvilket man ätt torde inse endast deraf att, exempelvis, krigsköllegii räkenskaper för ett år utgöra hundra tjocka folioband. De sifferanmärkningar, hvilka förekomma i revisionsberättelsen, äro följaktligen sådana som revisorerna under sin granskning händelsevis påträffat. — Och månne icke det vore möjligt, att meddelandet i förbigående af en eller annan dylik anmärkning, till vederbörandes förklaring, i sjelfva verket kan vara af något gagn, fastän beloppen icke äro betydliga?— Om det t. ex. skulle hända, att någon revisor i kammarrätten funne det beqvämare att i hast påteckna en räkenskap: Granskad utan anmärkning och att i stället för sin revisorstjenst sköta andra öromål, och om sedan statsrevisorerna skulle hänUdsbvis upptäcka att samma räkenskap, ehuru behörigeb granskad och approberad, vore behäftad med många fel — så må man ej undra, att besagdt revisor skulle anse detta högst opassande af statsrevisorerna. Men månne ej de senares anmärkning dock i detta fall vore på sin plats, såsom en helsosam väckelse? Försöket att nedsätta de senaste statsrevisionerna, såsem varande lumpna, gagnlösa och grundlagsvidriga, torde således för denna gång hafva misslyckats; — och den läsare, som, för att ytterligare stadga sitt omdöme, vill göra sig besvär att genomgå revisionsberättelserna för de sista 10 åren, skall fina att många frågor af väsentlig vigt för förvaltniogen och redovisningsväsendet derunder va rit föremäl för revisorernas uppmärksamhet, och att en stor del af de från revisorerna framgångna förslag jemväl kommit till verkställighet. Emellertid anse vi alldeles för gifvet ätt revisorn i A. B. icke lärer låta sig nöja med hvad vinu haft äran anföra. Han skall förmodligen bålla i med sina påståenden att alla statsrevisorernas anmärkningar äro -alldeles för små och att revisorerna måste hafva sväljt några mycket stora kameler. Attnufaktiskt bevisa att så icke är förhållandet, vore naturligtvis emöjligt; och vi åberopa derföre den gällande rättegångsregeln, som hvälfver bevisningsskyldigheten på angriparen. Hvar finnas således, fråga vi, dessa stora kameler? — Visserligen veta vi att insändaren gjort sig ett högt begrepp om revisorernas aptit, enkaninerligen för frukostar, men det är väl dock ej tänkbart, att de skulle hafva .med hull och hår slukat besagde kameler och lyckats så fullkömligt smälta dem, att icke åtminstone nägra spår deraf finnas var. Och då man vet att naturvetenskapen numera uppnått den ståndpunkt, ätt forskaren, med ledning endast af ett litet ben, som hän påhittat, kan upprita för oss ett alldeles träffadt porträtt af sådana mönsterdjur, som lefde här på jorden mångtuseride år före syndafloden, är det väl ej för mycket begärdt, att insändaren, med tillhjelp af alla 1856 års räkenskaper, hvilkas tjocka skinnryggar dock förmodligen räddat dem undan revisorernas glupskhet, skall låta oss få se de så nyss uppslukade kamelerna, änhu en gång lifslefrande: Det är dessutom en farlig sak att, i en fråga af verklig Vigt för hela landet, offentligen framkasta ösa insinuationer och beskyllningar — utan all be-T vistiing. Män har måhända ej gjort sig reda för, huru långt verkningarne häraf kunna sträcka sig Men det antages ju allmänt; att vår nuvarande rikhaltiga tidningslitteratur, som upptager alla dagens stora och små tilldragelser, hädanefter skall blifva en icke ovigtig källa för häfdatecknaren. Detkunde då lätt hända att man hos en framtida historieskrifvare finge läsa en framställning af ungefär följande innehåll: Året 1856, näst före den stora penningkrisen, hemsöktes äfven ländet af stora olyckor. Då bedrefvos nernligen förut okända bedrägerier och falsarier inom alla grenar af förvaltningen, hvilket kostade staten oerhörda summor. Men som under denna förderfvets och koruptionens tid det lyckades vederbörande att vid 1858 års statsrevision sopa igen spåren efter sig och begrafra alltsammäns i glömskans flod; så sakna vi ännu närmare kännedom om rätta sammanhanget med dessa hemska förhållanden, hvilkas verklighet dock, vitsordad af den offentliga pressen icke kan betviflas. Värdaste hr revisor! Låt icke året 1856 träda inför efterverldens domstol, belastadt med bördan af dessa obevisade beskyllningar. Gif oss hellre med ens ljus i saken! Ryck fram på skådeplatsen med alla edra kameler — statsrevisorerna till skräck och androm till varnagel. nn ; (Insändt). Om filösofska fakulteten 1 Lund. Med anledning af. en nyligen i Aftonbladet intagen, från dranlednipg B-Th es hemtad artikel rörande