(Slutet följer.) Om Talsvenskan. Af R. v. EK. IL. (Svar till Qvintus interveniens,.) Jag öfvergår nu till bemötandet af de några anmärkningar åtminstone något mera i sak, som förekommer i Qvinti artikel. Försvårandet af inversioner blefve en annan påföljd af känbar beskaffenhet. Ja, känbar för poeter vid ett eller annat tillfälle af rimeller meternöd, då inversion stundom kan hjelpa ur knipan! Välgörande deremot för språkets och stilens verkliga skönhet, såsom borttagande en sista, ännu qvarstående frestelse att afvika trån det enkla, det naturliga! Med hvarje, under tidernas lopp bortfallen kasual och personaländelse har sålunda konstruktionen blifvit enklare och mera 1logisk, och allt mera befriats från inversioner och onatur. T. ex., säger Qvintus, nu kan man säga: Kungen älska svenskar och norrmän. — Mycket sannt! I talsvenskan återförvisas man deremot lyckligtvis till den naturliga logiska ordföljden. Den starkare betoningen af objektet kan man ju, om man så Önskar, äfven i skrift, ytterst lätt i alla fall utmärka genom att understryka ordet? Hvad behöfver man omskrufva ordföljden och aflägsna sig från det lefvande språket för ett ändamål, som genom ett så enkelt medel kan vinnas? Dessutom, åtminstone om fråga är om en, som förstår hvad han läser, behöfs ej ens understrykning eller kursivering af ordet. Han förlägger i alla fall hufvudbetoningen på det. ställe tanken anvisar. — Detär just dessa inversioner, som gör de gamla språkena så tungrustade och svårbegripliga. Härtill kommer, att samma böjningsformer, som förleder till inversioner, äfven ofelbart föranleder till bildande af långa, aldrig slutande meningar. Samma orsaker verkar också än i dag på samma sätt. Hvar och en vet t. ex., att man i tyska, detta af kasual och personal-ändelser tyngda språk, stundom kan hitta subjektet i öfre kanten af en sida och verbet först i den nedra, eller kanske först på nästa sida, om boken är i mindre format). Qvintus frågar dernäst, hvarföre jag ej bland föreslagna förändringar upptagit förkortning af imperfektet vid första konjugationens verber, t. ex. du råka en karl i går,, i st. f. råkade? — Denna förkortning . är visserligen ganska vanlig äfven i de bildades hastigare tal; men den nyttjas ej af den bildade, då han talar ordentligt och mera omsorgsfullt, t. ex. då han talar med en förman, eller då han skall noggrant förklara sin mening o. s. v. Vid dessa eller liknande tillfällen framkommer nästan ofelbart den oförkortade imperfektformen (men aldrig pluralen af presens). Denna förkortning hör således ej till det bil-. ade; ordentliga talspråket. — I allmogespråket är den deremot nästan öfver hela landet så godt som regel. Det beslögtade folkspråket i Norge utsträcker t. o. m. denna förkortnings område till nästan alla former af 1:sta konjugationens tusentals verber. T. ex. til aa ) Den stora danska språkforskaren Rasmus Rask yttrar (Afhandlinger I, sid. 191) om detta ämne: Det är obestridligt, att en konstig språkinrättning med många ändelser i deklinationer och konjugationer har sina fördelar i hänseende till korthet i uttrycket, frihet till omflyttningar, (inversioner) och uteslutningar, hvilket ofta kan vara önskligt i synnerhet för poeterna, men det torde hända, att fördelarna af den motsatta enkelheten kunde befinnas vara ändå större. Hvilketdera -man vill anta, så kan engelskan, som oaktadt all sin enkelhet har nått en sådan höjd af utbildning, och har en lika förträfflig litteratur som något annat språk i verlden, befria oss från hvarje farhåga för att öfverlemna vårt cget språk åt en liknånde naturlig sakernas gång. Det svenska språket är ungefär i samma ställning, men ännu mindre bestämdt och i större gäsning än danskan, som för länge sedan har kommit igenom det värsta af förvirringen. Vi må deiföre förtrösta på den gyldne sentensen: numgvam aliud natura aliud sapientia d:cit, och lungt uppge alla fåfänga försök att påtvinga språket gamla former, som det af sig sjelft förkastar, nöjande oss med sådana former, som detännu utan minsta tvång sjelf påtager sig! I slutet af samma afhandling om Den danske Grammatiks Endelser og Former af det islandske Sprog Förkitttoden, yttrar han (sid. 245) äfven följande ord: Allt hved man bör tillåta sig i grammätiken är, efter min mening, att uppspära den naturliga utvecklingens gång med största noggrannhet. Har iman föonit den med öfverbevisande säkerhet, då kan man väl stundom rätt; t annat misstag, och sålunda befrämja förändringens regelbuudenhet; men sätter. man sig, af en eller appan iördom, emot densamma, så uträttar man i alla fall intet annat än att förlänga gäsningen, förhindra språkets utveckling, eller bringa; det att taga en oriktig och falsk riktning, hvilket dock ytterst sälTam larslan L