Men så är det icke med oss. Vårt sträfvande måste vara tyst. ochi obemärkt; vårt arbete belönas ej af någon offentlig triumf; vårt hopp hvilar ej på någon verldslig belöning. Vi kunna med intresse och deltagande följa verksamma och ärelystna mäns bana, men dem: som vi måste sträfva att likna, äro de högre andar, som hafva arbetat endast för sanningen, som, när de hafva framräckt frukten af sitt arbete för att dermed gagna sina medmenniskor, glömt äran under det brinnande nitet för sin sak — män, som hafva känt, att i sänningens upptäckt låg en njutning, högre än all belöning, som deras arbete kunde förskaffa dem. Dessa äro de mästare ochlärare, hvilkas exempel kan vara nyttigt för qvinnar i hennes ringa krets, utesluten som hon är al sin ställning från, de stigar, som de förakte att gå, lärande henne att, likasom de, höj: sig öfver de åsigter, som göra dessa stigar mest lockande för den stora hopen. Likgiltigbet för kunskaper, när de sakna det gångbara marknadsvärdet, gör naturligtvis saknaden af ett bestämdt yrke liktydig med sysslolöshet. Då man icke har något tvnriget göromål att utföra, ser det ut som man hade ingenting ait göra. Från denna förvirrade uppfattning, som så tydligt utvisar den låga ståndpunkt, hvarpå den allmänna meningen i detta ämne befinner sig, kommer det, att ett för högt värde sättes på sådana sysselsättningar. som tillhöra ett särskilt yrke, icke endast a! sådana, som blott göra afseende på vinst, utan också af dem, som med rätta anse tillvaron af en stor sysslolös klass såsom en pest för samhället. Verldsarbetet måste uträttas, det stora och invecklade maskineri, som vi kalla samhälle, måste hållas i gång, och vi göra rätt att hedra dem, som redligt och verksamt sköta dessa värf, och ännu mera dem, som till verket medföra ett upphöjdt syfte och en fin intelligens. Villfarelsen börjar när vi högre skatta detta arbete än forskarens sökande efter kunskap; när vi tänka oss att den verksamhet, vid hvilken en man är fästad af hopp om vinst eller af ärelystnad, står högre än dens, som är nöjd att försmå njutningar och lefva trägna dagar utan något annat hopp än det, att få en klarare blick in i sanningen; för hvilken verldens bullrande intressen äro som intet, emedan han dväljes i betraktandet af evig ordning och skönhet. När jag säger att man ser ned på en sådan mans verksamhet med föraktande eller tyst medlidande, ander det att den andres bifalles och afundas, så gifva vi endast ett sorgligt bevis på nuru mycket Mammonsdyrkandet har förmörkat våra andliga begrepp, huru kroppens beiof hafva nedtystat ljudet af den sakta rösten, som talar från Guds vida skapelse till nans ädlaste verk — menniskosjälen; huru ullkomligt sferernas musik är förlorad för oss ibland marknadsplatsens buller och stoj. (Slutet följer.)