dem; som endast ledas af känslan, ej heller af dem, hvilkas gudlösa misstro till sig sjelfva, som Bacon kallar den, inger dem den föreställningen, att de hedra bibeln genom att frånsäga sig hjelp af all annan kunskap för att tyda henne. För de flesta äro religionens sedoläror inskränkta inom trånga gränser, sällan höjande sig från afseendet på den enskilte till sambället i sin helhet, eller äro dei bästa fall begränsade inom en krets, hvars omfång , långt ifrån står i jemnförhållande till lifvets många pligter och tusenfaldigt skiftande förhållanden. . Den Högsta enskilta renhet och redlighet, understödd af den sannaste religiösa känsla, skall icke bevara oss från att göra skada i våra förhållanden.som sambhällsmedlemmar, från att utöfva ett förkastligt inflytande eller underlåta att utöfva ett rättmätigt, om icke själen, renad af religionen, blifvit stärkt genom tankens och omdömets uppöfning, och genom tåligt arbete och studium förvärfvat sig förmåga att döma rätt. Denna sanning kunde synas alltför klar att behöfva omordas, om icke den söndring, som ännu råder emellan moralisk och religirs uppfostran å ena sidan och förståndsodlingen å den andra, bevisade att den förra ännu anses vara en tillräcklig beredelse för lifvet för alla, som icke särskilt behöfva nyttja sitt förstånd såsom medel att komma fram i verlden. Man medger visserligen att det ges verkligt förträffliga menniskor, som sakna omdöme, äro ensidiga och derföre i stånd att tillfoga samhället all den skada, som följer af okunnighet och fördom; men ännu erkänner man dock ej allmänt, att det enda botemedlet härför är förståndets tidiga skärpande — det tidiga utbildandet af vanan att jemföra, tänka och döma. Denna inöfning kan i det vanliga lifvet endast ske genom omsorgsfullt inrättade studier. Det för tillfället studerade ämnet kan hafva liten eller ingen inverkan på individens praktiska lif; men själens arbete stärker sinnet för hvad helst det sedan får att göra. Det är att göra förmögenheterna till vanor, som äro väsentliga för alla framtida förrättningar, de må vara af praktisk eller intellektuel art. Om man allmänt ihågkommit detta sam-j manhang emellan moralisk och iatellektuel odling, :så skulle de hafva stått eller fallit tillsammans. Men när moralisk uppfostran anses liktydig med religion, och religion med teologi, så försummas all den själsöfning, som skulle stärkt den moraliska bildningen samt gifvit omfattande och klara åsigter och fast öfvertygelse., Så snart en sådan själsdisciplin kommer att allmänt anses nödvändig i detta hänseende; när det klart och allmänt inses, att omdöme, klokhet och handling efter grundsatser, de saker, som vi mest värdera i det dagliga lifvet; härflyta derifrån; och när enå högre uppfattning at moral och religion har visat att det är en pligt såväl som en företrädesrättighet för hvarje varelse, som är född till odödlighet, att uppodla alla de krafter, som Gud gifvit, och att omfatta kärleken till sanningen i hvarje form; så snart detta erkännes, då, och icke förr än då, blir det slut på alla tvister, orediga åsigter och svårigheter, hvilka ännu vidlåda alla deras uppfostran, som icke behöfva nyttja sitt förstånd för något ändamål af enskilt vinning eller ärelystnad. Olika meningar skola alltid fortfarande hysas om medlen och detaljerna, men, rörande den allmänna metoden och riktningen af det hela, skall ingen meningsskiljaktighet ega rum. . Omständigheter kunna inskränka flertalets uppfostran inom mycket trånga gränser, men tvistandet om en godtycklig gräns skall upphöra för alltid. Den andra menliga följden, som jag nämde såsom härflytande af den oriktiga uppfattningen af uppfostrans sanna ändamål, var den, att kunskapens penningevärde hade inkräktat första rummet och bortskymt dess sanna värde och anspråk på att sökas och älskas för dess egen skull. Qvinnans uppfostran ger ett beklagligt exempel på detta förhållande. Qvinnan har intet praktiskt gagn af kunskaper, följaktligen har det ansetts öfverflödigt att gifva henne några. Den fördom, som ansåg em oqvinliga, har till stor del försvunnit; men att vi ha att tacka modetmera än grundsatser för förändringen, synes af den riktning, som följes vid uppfostran. Äfven nu, om qvinnor, som lifvas af en verklig kärlek till kunskaper, söka hemta dem från mindre vanliga källor, hafva de-ofta mera svårighet att gifva en antaglig färg åt sitt handlingssätt, än om de låtit hänföra sig af den dåraktigaste fåfänga. Jag tror att man skall nödgas medge, att en qvinna skulle finna det svårare att förklara sina skäl och skaffa sig en tålig lyssnare till dem, om hon önskade att använda 1000 rår på en geologisk resetur, än om hon ämnade kasta bort två eller tre gånger samma summa för att kunna bevista en följd af fester i Paris eller Wien. Till qvinnornas rättfärdigande måste det dock tillåtas oss att anmärka, att det låga uppskattandet af kunskapens värde alldeles är icke en uteslutande qvinlig villfarelse. Den härleder sig icke från qvinnorna; de hafva endast handlat efter samma grundsats, som de sett beherrska verlden. Männer, som icke äro tvungna att förvärfva sig kunskaper, förslösa allt för ofta sin lediga tid på ett lika dåraktigt och långt tadelvärdare, sätt än qvinnorna. De senares dårskaper äro iliten skala och förlöjligas som de förtjena; men de förras äro tilltagna i stor skala, och vi våga icke skratta åt det som förstör familjers lycka och hämmar nationers utveckling. .. Qvinnorna sakna alla yttre bevekelsegrunder till själsansträngningar, men ingen man saknar e sporre till lofvärd ärelystnad, om han är i stånd att. känna honom. De som förspilla sina lif på kappränningar och andra dylika tomma tidsfördrif, göra det med förakt för fördelar, som sällan eller aldrig. falla 1 avinnans lott. De ha fått samma uppfos: RA RR