ståndet var ganska lifligt. Hengstenberg lät under striden undfalla sig dessa utbrott af en vanmäktig bitterhet, hvilka vanligen utgöra det yttersta argumentet hos besegrade partier. Man hyser föröfrigt den förboppning, att prin; sen-regenten kommer att betaga reaktionen det officiella stöd, som den under de senaIste åren så groft missbrukat, och man styrkes häruti af den omständigheten, att en lika mycket genom sina liberala åsigter som sin fromhet utmärkt person, herr Bethmann Hollweg blifvit kallad till kultusminister. Väl hyser mången betänkligheter emot dennes befogenhet,. då han länge verkat tillsammans med Stahl och Hengstenberg för att göra den verldsåsigt gällande, hvaråt man gifvit namn af restaureerande; men man hoppas emellertid att samma rättsinne och samvetsgrannhet, Isom förmått honom att lösrycka sig ifrån sina vänners politiska parti, äfven skall beveka honom att leda de kyrkliga ärendena i grundlagens anda. Såsom ett ytterligare tecken på den nya anda, som nu börjar blåsa öfver Tyskland, må äfven nämnas utgifvandet af en periodisk skrift, Neue Evangelische Zeitung, hvartill bidrag lemnas af det evangeliska partiets utmärktaste män, såsom Nitzsch, Hoffman, Tholuck, Julius Mäiller, Hapfel, Stier, Dorner, Schenkel, Handeshagen, Ullmann, Kapff och och de båda Rilter, geografen och filosofen. Nämde tidning är bygd på den evangeliska alliansens dogmatiska grund, och lofvar att jemte bibehållandet af denna kristendomens grund orörd, modigt förfäkta det religiösa framåtskridandets sak. Dylika företeelser innebära obestridligen en vigtig lärdom. Man ser här en mängd af berömda män, hvilka ingen lärer kunna tillvita bristande uppriktighet, förena sig om det erkännandet, att det ofvanom de olika konfessionerna gifves en gemensam grund af läror och fakta, och att det just är denna grund, som nu klarare framträdt i dagen i och med vår tids religiösa väckelse. Det ligger någonting upplyftande uti att se partiandans och de sekundära frågornas skrankor nedfalla, icke för den religiösa indifferentismen, utan tvärtom för den mest positiva af alla öfvertygelser, och detta i ett land, der man förmenade den teologiska spekulationen hafva gjort allting vacklande. Vi vilja nu öfvergå till. betraktande af den preussiska religionsfriheten och undersöka huru denna visar sig på papperet och i praxis. Preussen,yttrar Protestantische KirchenZeitung i en af sina senaste artiklar, är genom hela sin historia särskilt hänvisad.på religionsfrihetens princip. Den mångfaldiga der rådande konfessionella sammanblandning af luteraner, reformerta och katoliker i de olika delarne af landet gjorde det der alldeles nödvändigt att ställa sig på toleransens ståndpunkt, och det mångsidiga befordrandet af alla vetenskaper, alla bildningselementer afslipade der ovilkorfligt inom alla samhällskretsar den konfessionella stelheten och trångbröstenheten. Preussens furstar och regeringar insågo redan tidigt denna statslifvets uppgift, och derföre har Preussen sedan långliga tider tillbaka varit en tillflyktsort för mången, som för sin religiösa öfvertygelse lidit förföljelse. 12:te artikeln i nu gällande statsförfattning har följande lydelser: Frihet till religiös bekännelse, till religionssamfunds bildande och till gemensam huslig och offent-T lig religionsöfning -medgifves. Åtnjutandet af borgerliga .ochstatsborgeriiga rättigheter är icke be-1, roende af den religiösa bekännelsen. Religionsfrihe1 tens utöfning får icke lägga något hinder i vägen för uppfyllandet af borgerliga och statsborgerliga pligter. Man finner häraf lätt lagstiftarens mening hafva varit att tillförsäkra om en verklig religionsfrihet, icke blott om en s. k. samvetsfrihet, hvarigenom man väl finge tänka ochi tro hvad man ville — hvilket. föröfrigt ingen menniska lärer kunna förhindra — men inga-Jl4t lunda bringa den inre religionen till utöfning. Artikeln innehåller nemligen icke blott ett berättigande för hvar och en att hysa en religiös öfvertygelse, utan ock rättigheten att en-1. skilt och offentligt bekänna sin öfvertygelse, ait med liktänkande församlas till husliga och allmänna andaktsöfningar samt att förena sig i religionssamfund. Och för att icke dennal. frihet må-kunna på annat sätt görasillusorisk, så tillägges uttryckligen, att borgerliga och politiska rättigheter icke må göras beroende af den religiösa öfvertygelsen. Och för att göra denna religionsfrihet fullkomligt allmän, så underkastas den inga andra inskränkningar: än den nödvändiga, för alla fribeter gällande, : att nemligen ingens religiösa och kyrkliga ställning må kunna innebära en befrielse från dess medborgerliga pligter. Hvarje annan inskränkande bestämmelse hade lätt kunnat omintetgöra den medgifna friheten. Hade man nemligen velat såsom gräns för berörde frihet uppställa statens väl eller ,den allmänna ordningen, så bade sådant dels varit öfverflödigt, enär dessa samhbällsfördelar tillräckligt skyddas genom allmänna lagen, dels äfven utgjort en beqväm förevänduing att vid tillämpningen af sådana mångtydiga bestämmelser förvandla den utlofvade friheten till ett blott sken. Att åter uppställa sedligheten såsom gräns, skulle ha varit ännu betänkligare, enär begreppet om det sedliga är lika omvexlande som de olika religionslärorna, och! allt sålunda skulle bero på hvad regeringen och dess organer i hvarje särskilt fall menaj med sedlighet. De farhågor, som af mången hyses för en så allmän och långt utsträckt religionsfrihet, torde ock vid närmare under-sökning befinnas sakna all grund. Menniskoslägtet är ingalunda en så i grund förderfvad massa, att det, i samma ögonblick man förunnade det en smula frihet, genast skulle förfalla i allehanda dårskaper och vansinniga upptåg. Och om än så vore, kan man ju icke äfven under ett tillstånd af den fullkomligaste ofribet förhindra de dåraktiga tankarne i deras lopp; och för de dåraktiga handlinsanne är ju tillräckligt ct-dt oonam craft