Om det kyrkliga tillståndet i Preussen. För hvarje uppmärksam betraktare af vår tids andliga rörelser torde det ej vara obekant, huru dessa i hufvudsaklig riktning förete ett sträfvande att häfda den enskiltes pröfningsrätt, att bevara hans samvete fritt och okränkt, att återställa det omedelbara frhållandet emellan honom och hans Gud. De trådar, som, utgående från en osynlig verld, under vissa betydelsefulla tidskiften och löftesrika öfvergångsperioder elektriskt genombäfva. menniskoandarne och utöfva en bestämmande inflytelse på tidehvarfvets hela ång, kunna lika litet som dessa synliga tråar; hvilka utgöra en af vårt århundrades vackraste upptäckter, regelbindas genom godtyckliga föreskrifter eller förses med stämplade märken. Gudomliga sanningar i allmänhet och kristendomens himmelska budskap i synnerhet äro afsedda att fullt och fritt uppfattas af förnuftet ochverka på hjertat; icke att insnörda i på förhand af menniskor upp-: gjorda former endast inregistreras i minnet och derpå tanklöst eftersägas, under ett förmyndareskap, utöfvadt af personer, hvilka väl ej ändå på sistone lära finnas hugade attikläda sig en ansvarighet för den enskilte, hvilken denne ensam då måste bära. Huru det enskilta samvetets rättigheter blifvit at ålder missaktade och undertryckta, derom vittnar seklers erfarenhet, och hvad man behagat kalla kyrkohistoria är egentligen ingenting annat än en utförlig skildring af just detta förhållande; och äfven sedan man på senare tider insett nödvändigheten af att i åtskilliga staters fundamentallagar bestämdt förkunna samvetsfrihetens princip, har det dock i de flesta fall fått stanna vid blotta förkunnardet, under det i tillämpningen det hierarkiska och byråkratiska intresset lyckats göra sig nästan lika gällande som tillförene. Innan vi taga i närmare betraktande de preussiska förhållandena i detta hänseende; vilja vi kasta en hastig blick på den kyrkliga ställningen i allmänhet inom -det nordliga Tyskland och på de båda partier, hvilka der i närvarande stund kämpa om herraväldet. Den nation, inom hvars sköte reformationen och tankefriheten sett dagen, hade under en senare tid varit nästan främmande för. den religiösa rörelse, hvaraf det öfriga protestantiska Europa hänfördes. Den tycktes ha betraktat såsom sin uteslutande kallelse att odla den kristna spekulationens många olika fält, och den har ock fullgjort detta med en outtröttlig ifver.. Men Ftta öfvermått af intellektuelt lif medförde stora vådor. Under det de allraklyftigaste frågor i Tyskland omfattades med denna lärda nygirighet, som ingenting förmår afskräcka, under det verkligt jättelika arbeten utfördes inom studerkamrarnes dunkel, hade folket; som befann sig allt mer och mer skildt ifrån ett presterskap, som ej längre talade dess tungomål, nedsjunkit i en grof materialism, hvilken icke, såsom i Frankrike är: fallet, fördöljer sig under en polerad yta. De under: revolutionen framträdande anteisterna, af hvilka flere voro rena ateister, ade blifvit en slags apostlar för de arbetande klasserna. Denna omätliga men så länge förbisedda våda uppenbarade sig -omsider med en sådan ögonskenlighet, att kyrkan vaknade upp till: medvetande af sitt dryga ansvar. Hon lifvades nu af ett nit och en verksamhetslust, som i sina följder utan tvifvel kommer att blifva af-stor betydelse, men ända från första början delade sig detta sträfvande i tvenne olika riktningar, representerade af tvenne partier, som för hvarje dag antaga en allt mera tydlig form. Det ena, förskräckt af den fria tankens öfverdrifter, har varit uteslutande sysselsatt med att deremot uppföra de tätaste skrankor. 1 trossaker äro de ytterligt konservativa, vilja knappt gå längre tillbaka än till Luther, och betrakta Augsburgiska bekännelsen icke blott såsom en fana, utan såsom en orubblig trosformel. Folket är alldeles för mycket emanciperadt; man måste återbringa det under förmyndareskap. Inom gudstjensten böra sakramenterna och messan intaga det största utrymmet, undervisningen deremot det minsta. På massorna måste man verka mera medelst sinnena än förståndet; derföre bör altartjensten företrädesvis framhållas, Vidare. måste den Presterliga myndigheten med kraft häfda sina rättigheter. Detta parti, som utan skäl tager Luthers namn i anspråk, emotsvarar närmast den engelska Pusyismen. Det räknar inom sitt sköte många fromma män: de högre klasserpa:e deruti ett konservatift element; och gynna detsamma, utan ätt tro på hvad det förkunnar; på landsbygden har det vunnit anklang genom traditionens makt; men hos städernas borgerskap mötes det med förakt, och hos de arbetande klasserna med förbittring. Man bör emellertid höppas, att det tänkande tyska folket aldrig kommer att böja gsio under aket af ett kotteri,