NT re SKITIT mipdr TNA STR EL ST TTT OSA MET germaniska fäderneslandet klart framträder, synnerligen för Österrikes tyska innebyggare. Nu bör det åter vara tid att härifrån gifva e några säkra Upplygningar om regeringens ställning till utlandet, synnerligen med afseende på Italien, äfvensom om det intryck, som tiden: händelser göra på den oberoende allmänna opinionen. N Jag har förr sagt, att horisonten för d: österrikiska besittningarne vid medio af förre året började mörkna. I sjelfva verket var kejsar Napoleons hotande helsning den 1 Januari blott det första yttre officiella symtomet af en hotande spänning, som vid den tiden herrskat redan flera månader... Det kan icke förnekas, att Österrike sedan pariserkongressen begått flera fel i utländska politiker och genom egensinnigt förfäktande af bisake: i hufvudsakerna småningom förlorat fotfäste. Onda tungor vilja veta, att grefve Buol icke personligen lyckats på pariserkongressen ecb derifrån medfört en misslynthet, som-uppenbarat sig i en retlig uppfattning af förhållandena och i en icke alltid skicklig behandling af de sväfvande frågorna. Det psykologiska momentet spelar ju vanligen i politiska angelägenheter en vigtigare. roll än man i allmänhet tror. Också skall grefve Buols stora motvilja mot Sardinien härstamma derifrån, att han, då han 1848 var österrikisk minister i Turin, på ett eklatant sätt ådagalade att han hade föga reda på förhållandena. Det försäkras nemligen, att grefve Buol, som då representerade Österrike vid sardinska hofvet. den 22 Mars 1848, två dagar;innan de piemontesiska trupperna ryckte öfver Ticino för att understödja lombardernas och venetianarnet uppror, hade skickat en depesch till Wien. hvari, försäkrades att man kuude vara full: komligt säker att Piemont icke-skulle deltaga i kriget. Detta diplomatiska nederlag, hvaral minnet icke utplånades genom Österrikes seger i Juli 1848 och genom Piemonts undertryckande i det efgörande slaget vid Novara i Mars 1849, skall bafva legat tungt på grefve Buols sinne. Deraf härleder sig, tror man, den retande tonen i de österrikiska förklaringarne, när det är fråga om Piemont, hvartill visserligen också närheten af den fara, som hotar Österrikes besittningar från Piemonts sida, lemnar äfven andra förklaringsgrunder. Österrikes hufvudfel datera sig ostridigt från det orientaliska kriget. Dess emot Ryssland fientliga neutralitet har gjort petersburgerkabinettet till. dess oförsonliga fiende. Vestmakterna voro redanunder orientaliska kriget ljumma vänner, och ehuru Österrike genom sina i December 18553 i Petersburg afgifna förklaringar tvang Ryssland till fred, så har likväl Frankrike under den senare utvecklingen af sin politik, hvilken gick hand i hand med Rysslands, haft tillräcklig orsak att åtminstone kunna förebära såsom skäl för grollet emot wienerkab nettet dettas tvetydiga hållning under kriget i Orienten. Man förbittrade hvarandra ömsesidigtalltmer och mer. Slag på slag följde Österrikes åtgärder i strid mot Frankrikes bemödanden vid Donau. Den 7 Nov. 1557 afslöts fördraget angående segelfarten på Donau med staterna vid denna flod och Porten; i trots af alla motföreställningar vägrade Österrike att låta pariserkonferensen pröfva och i nödfall revidera fördraget. Vidare var det den svåra och nu mer än pågonsin invecklade unionsfrågan, på hvars område Frankrike och Österrike fientligt nog mötte hvarandra. Bakom Frankrike stod alltjemt Ryssland. Helt nyligen ville Österrike inrycka i serviska fästningen Belgrad, hvartill befallningen. för öfrigt utan grefve Buols vetskap meddelats från kejsarens militärkabinett. Vid denna korta återblick vidrör jag alldeles icke rättssynpunkten.. Jag ville, blott, i det jag i största korthet resumerade händelserna, fästa uppmärksamheten derpå huru tvedrägtsämnet. i hemlighet vårdadt af Rysslands beställsamma hand, småningom så tillväxte, att det hotade låta den italienska frågan flamma upp i ljusan låga. ; -En förtrolig tysk depesch, som vi nyligen fått se, påstår, att Österrike icke vill låta Donaufurstendömena konstituera sig, emedan det ännu. alltjemt hoppas att en gång få taga dem i besittning såsom: ersättning. för andra förluster. Detta var förut uppenbarligen Rysslands politik, med den skilnaden, att Ryssland hade eftersträfvat det direkta besittningstagandet äfven utan andra, förluster. .Genom ut: gången af orientaliska kriget hade Ryssland blifvit tillbakaträngdt från Donau, men Rysslahd och Frankrike, som var med det förbundet, ville också till hvarje pris bryta det österrikiska inflytandet vid Donau. Detta förklarar den kraft, hvarmed det diplomatiska fälttåget. å den rysk-franska sidan blifvit fördt. Men. .kommer det till krig, så skall man icke med stora kostnader och ansträngningar låta förlägga .krigsteatern till. Orienten, såsom man var tvungen att göra, då det gälde Ryssland, utan man.skall begagna Frankrikes grannskap med Österrike i Italien för att göra wienerkabinettet smidigare. äfven i Donaufrågorna. Denna depesch var skrifven innnan den italienska frågan med den första Januari var satt -på dagordningen. Den har ingalunda derigenom förlorat. sitt intresse. Den italienska . angelägenheten är nu blott, kommen i första : rummet, 1 stöllet för att såsom förut begagnas såsom en hotelse för lösningen af de orientaliska förvecklingarne. . Hela situationen har derigenom blifvit så mycket mera förvirrad och hotande, I Örienten kunde Österrike. ,gifva efter; i ltalien kan, det icke öra detta. åtminstone i fråga om dess lombardo-venetianska besittningar. Man talar visserligen i den offentliga diskussionen nästan. blott om mellersta Italien och om det till Österrike ställda anspråket, att det må uppgifva sin ställning .på andra sidan Po. Men . här. är. man öfvertygad, nemligen i regeringens kretsar, att återtåget bakom Po skulle vara början af slutet. för Österrikes makt: i; Italien, Man skall derföre,. utan att