korna, vackra eller fula, angår, så ha de alla slutat med att bli lyckliga i mina arbeten, För att strängt hålla mig vid sanningen, måste jag likväl erkänna, att jag en gång fattade ett formligt beslut att göra af med en hjeltinna, en adertonårig flicka. Detta syntes mig logiskt, i fullkomlig öfverensstämmelse med arbetets anda och moralitet. Men det hände mig detsamma som Richardson med sin Clarisse Harlowe, ehuru i en mindre skala. Jag hade i en krets af vänner och väninnor föreläst första delen af min bok, som skulle utgöras af två sådana. Från alla håll besvor man mig att skona min hjeltinna. Hon är ju så ung — sade man. Jag ville föreslå en medelväg, och erbjöd mig att sätta henne 1 ett kloster eller något dylikt, och insvepa det återstående af hennes lefnad i det mest ogenomträngliga dunkel. Men denna juste milieu tillfredsstälde ingen enda bland de närvarande. Omsider beslöt jag mig på rekommendation af en person med stort inflytande i det allmänna, att låta min ungmö få behålla lifvet, och då jag, i fråga om tjenster som skola bevisas, vanligen icke gerna vill göra något tilll hälften, så återgaf jag henne på en gång den mest blomstrande helsa, ehuru jag förut på 150 sidor hade gått och vallat henne på grafvens brädd. Men detta medförde en förbindelse att gifta bort: henne, hvilket jag också gjorde på det mest pittoreska och öfverraskande sätt, enär hon, efter att till följd af sin fulhet aldrig ha förut kunnat göra sig älskad, slutligen lyckades bäruti till den grad, att hon utan den ringaste hemgift togs till äkta af en un och känslofull millionär. Hvad som härvi utgör det mest besynnerliga — tillade romanförfattaren — och hvilket derjemte bevisar att en god och ädel handling aldrig blir utan sin belöning, var att recensenterna och således äfven publiken funno upplösningen djupsinnig, beundransvärdt förberedd, och derjemte af en märkvärdigt moralisk hållning.o Men låtom oss återvända till hr Octave Feuillet. Han har, som nämdt är, velat temligen hastigt rycka sin unge bjelte ur den nöd, hvaruti denne befann sig, och med biträde af en gammal notarie, som ser sakerna på långt håll, och som gissar, att emellan en ung man, fattig, men förnäm och vacker, och en ung flicka, af borgerlig härkomst, men rik och ung, saken möjligen kan arrangeras — försänder han sin hjelte visserligen blott i egenskap af inspektor, men med 6000 francs i årslön, till en vacker egendom i Bretagne, der kärleken, sammanförande den vackre fattige ynglingen med den vackra rika flickan, väl finner vissa svårigheter att ställa till ett giftermål, i anseende till åtskilliga obilliga men sentimentala misstankar å ena sidan och de mest grannlaga betänkligher å den andra, men går slutligen i land härmed, som man väl kan tänka. Sådan är uppränningen till denna roman; man läser den, åtminstone i originalet, med lifligt intresse, och om möjligt utan afbrott. Förklaringen till detta intresse är framförallt att söka i de båda ungas karakterer, utmärkande sig genom mycken högsinthet och moralisk skönhet, samt händelser, hvilka, utan att vara allt för osannolika, äro ytterst dramatiska och gripande. Lägger man nu härtill väl tecknade bipersoner, en stil, som vårdad och enkel i all sin kraft och rikedom, ständigt låter läsaren röna ett intryck af modesti och god smak, samt derjemte, när så erfordras; antager en bländande glans — så har man egenskaperna hos hr Octave Feuillets senaste arbete. Den kan i detta hänseende betraktas såsom ett sidostyckel. till hr Michelets bok; men endast så till vida, att båda dessa arbeten ha till föremål att höja sinnet genom den sanna kärlekens återinsättande i. dess rättigheter; den förra med mycken oordning och besynnerlig -öfverdrift i ideer och former, den andra genom egenskaper helt och hållet motsatta nämde fel. — Vår lärdejoch grundlige forskare, bibliotekarien hr mag. Styfe, hår i dagarne riktat vår historiska litteratur med ett nyttarbete af stort värde. Det har till titel: Bidrag tilll. Skandinaviens historia, ur utländska arkiverå. samlade och utgifna af C. G. Styffe, Första delen. Författaren har i denna del, efter en inledning om Sverges förbållande till Meckleiburg intill slätet af fjortonde seklet samt sammanstält alla de båndlingar och urkunder, till ett antal af ej mindre än 86 och affattasvenska, som han under sina forskningar i de nordtyska arkiverna funnit rörande denna bittills mycket okända period af vår historia. Detta hr Styffes arbete är en så mycket gladare företeelse, som man deraf-får anledning hoppas att snart se honom flytta sin forskning in på en annan del af vår medeltidshistoria, som tarfvar mycken belysning, den på stora bändelser och hvälfningar, ej mindre än på stora karakterer, rika tid, som ligger mellan afslntandet af Kalmarunionen och befrielsen under Gustaf Wasa. Vi lyckönska både den fosterländska historieforskningen och författaren till den vackra början till ett sådant kompletterande af källorna till Sverges medeltidsbistoria som han med denna första del af sitt arbete gifvit oss. — Från Upsala ha vi i dag erbållit tvenne intressanta litterära noviteter, som vi nu blott binna i förbigående omnämna: Om den juridiska undervisningen vid universitetet i Upsala och om juridiska fakultetens förAyttande till Stockholm af SS. B. D. KE. Olivecrona. (114 sid. 8:0). Författaren, ledamot af juridiska fakulteten i Upsala, uppträder med anledning af hvad som vid senaste riksdag yttrades derom, att vid Upsala universitet den juridiska bildningen låge nere och att ringa möjlighet der vore för inhemtande af ett grundligt juridiskt vetande, och med anledning af de motioner, som då väcktes, dels om hela universitetets, dels om blott juridiska fakulteternas tTörflyttning till hufvudstaden. Hr Olivedess inre tillstånd under konung Albrekt, de dels: på latin, dels på tyska eller gammal