Article Image
LITTERATUR. En fattig ung mans roman af Octave Feuiller Vi anse oss böra nämna några ord om ett arbete, som i Frankrike gjort ovanlig lycka och af hvilket inom kort en svensk öfversättning bokform lärer vara att förvänta, liksom redan ett par svenska tidningar börjat meddela letsamma i sin följetong. rOctave Feuillet är ett af de mest respektäbla namnen inom Frankrikes nyaste romantiska litteratur. Han hörer till dem, som icke lemna ur sigte, att äfven romanförfattaren har ett estetiskt och moraliskt ansvar, och ehuru han är långt ifrån pryderi och all slags tillgjord gudsnådlighet, vill han häfda poesiens rätt och står i motsats mot hela denna skola af berömda författare, för hvilkas romanfabrikationer en simpel nervretning, ofta åstadkoråmen genom de simplaste medel, är hufvudsaken och honorariefrågan den ledandande principen. Det är ett rätt märkligt tidens tecken, att då man i allmänhet klagar så mycket öfver ER och specielt den franska publikens örderfvade smak, som fordrar, att det som erbjudes till stillande af den alltmera tilltagande aptiten på romaner, skall vara prepareradt med starka och dåliga kryddor, hemtäde från det vidunderligas, det otroligas, det groft sinnligas område, så visar det sig dock att äfven det bättre, gedignare och mera poetiska har en dragningskraft, som icke borde lemnas ur sigte af de förläggare, som ständigt skylla på publikens smak, då de använda alla sina förlagskapitaler på bortskämmandet och förvildandet af denna smak. Octave Feuillets arbeten ha i allmänhet blifvit mottagna med bifall, intet måhända dock i så hög grad som Leroman dun jeune homme pauvre, ehuru, så vidt vi kunna se, detta arbete icke företer några egenskaper, som ställa det så särdeles högt öfver åtskilligt annat som denne författare förut skrifvit, Det tyckes som skulle en viss öfvermättnad ha inträdt i fråga om Dumas och hans efterföljares fabrikater, och som skulle man midt under den litterära ofruktbarhetsperiod, som nu:inträdt, med cn viss längtan se efter hvarje spår af ädel romantik. Hjelten i boken tillhör en adlig och till en början rik familj, men hvars småningom beredda ech slutligen fullständiga ruin på en gång drabbar den olycklige då ban förlorar sin far, hvilken genom slöseri och lättsinnighet förorsakat denna ruin och nu lemnat sin äfven moderlöse son utan den ringaste tillgång. Nöden blir naturligtvis för den unge mannen så mycket mera tryckande och bitter, som han trott sig vara rik, omätligt rik, och i inbillningen förespeglat sig rikedomens alla förmåner, Lyckligtvis för den stackars

26 februari 1859, sida 3

Thumbnail