Pola, Österrikes begge sjöarsenaler. Kejsaren skall sjelf taga högsta befälet öfver expeditionskåren. I och omkring Lyon äro så stora krutförråd hopade, att municipalitetet gjort en framställning om vådan deraf för staden. Det har icke hjelpt, utan krigsministern fortsätter förberedelserna, fastän han sjelf är emot dem, så att han vid ett af vetenskapsakademiens senaste sammanträden, då några frågade honom om krigsryktena. egde grund, svarade: Ack, kejsaren är ifrån sig — kejsaren är ifrån sig! Kriget är ytterst opopulärt, såsom i mitt förra bref nämdes, men det har nu hos kejsaren blifvit en mani. Till bevis å hans häftiga ifver för kriget, se här en anekdot som är bekant inom Tuilerierna. Då general de la Rue, som är president i rådgifvande komiten för gensdarmeriet, lemnade kejsaren en redogörelse för de inkomna rapporterna från nämde kår och deraf visade sig att landsbygden är rentaf fientlig mot kriget samt att isynnerhet Champagne fruktade en invasion af fienden, råkade kejsaren i raseri. Han afbröt generalen och sade hånande: Det låter som Frankrike skulle tro sig vara på branten af ett nytt Waterloo. Jag märker,, tillade han, att fransmännen icke längre äro hvad de förr voro och hvad de ännu inbilla sig vara. Kanske de tro att jag icke kan föra dem an ! När generalen kom ifrån audiensen, mötte han grefve Persigny, och denne frågade honom hvad kejsaren hade sagt. Generalen berättade hvad som hade passerat. Grefve Persigny fattade hans hand, tryckte den gladt .och sade. i triumferande ton: Så mycket bättre! Krigspartiet skall få se till slut att kriget är omöjligt. Till och med denne, kejsarens gamle vän och förtrogne, hör således till fredsvännerna. Konung Victor Emanuel deremot är så öfvertygad om att kejsaren skall hålla sina löften, att han för några dagar sedan sade: Jag har knifven i handen, och jag skall icke försumma tillfället att begagna den. För att stämma England gynsamt för krigsidn hade kejsaren satt sig i sinnet att taga det vigtiga steg, som han ända hittills omsorgsfullt undvikit, nemligen att göra ända på prohibitismen. I en kabinettskonselj före lagstiftande kårens första sammanträde gaf han ministrarne lika oförmodadt som vanligt tillkänna, att han ämnade borttaga alla höga skyddstullar och minska eller afskaffa exportpremierna. Hrr Fould, Baroche, Walewski, Delangle och Magne förklarade sig emot denna afsigt, icke blott i principen, utan äfven emedan landets närvarande tillstånd icke skulle tåla vid en plötslig omkastning till handelsfrihet, desto mindre som industrien nu vore lidande genom fruktan för krig. Ministrarnes yttranden räckte en och en fjerdedels timma. Derpå yttrade kejsaren : Jag har öfvervägt edra skäl, men min väg är bestämd. I hatven att uppgöra ett lagförslag, som skall framläggas detta år för lagstiftande församlingen, och gå ut på afskaffande af alla höga skyddstullar och exportpremier från och med den 1 Januari 1861. Nyheten om denna plan, mot hvilken nyss de flesta departementalråd och en särskilt komit hade yttrat sig, spridde sig hastigt och föranledde den lifligaste oro hos de större industriidkarne. Det sattes genast i gång en uppmaning till alla handelskamrar att inkomma med underdåniga föreställningar mot den tillämnade åtgärden. Kejsaren uppsatte derefter ett utkast till det tal han skulle hålla vid öppnandet af lagstiftande kårens session. Det var mer eller mindre likt dem han förut hållit — afhandlade utförligt de inre förhållandena, redogjorde i detalj för de förslag som skulle blifva framlagda för kåren och slutade med några yttranden af någorlunda fredlig karakter rörande förhållandet till främmande makter: Detta koncept upplästes för ministrarne i konselj på lördagsmorgonen den 6 Febr. och blef genom indiskretion bekant, hvarefter fonderna den dagen hastigt stego. Men samma dag ankom lord Derbys tal i engelska parlamentet. Den bestämda tonen i detta tal uppretade kejsaren desto mera, som alla statsmän, till och med kejsarens gamle vän lord Palmerston, hade hufvudsakligen instämt i de yttrade åsigterna. Med anledning häraf beslöt kejsaren att helt och hållet omskrifva sitt tal. Han stängde in sig i sitt arbetsrum och tog icke emot någon af de personer, som hade fått löfte om företräde. -När dessa personer inställde sig, svarade förste kammarherren grefve Bacciochi dem, att H. Maj:t beklagade det han icke vorei tillfälle att emottaga dem; emedan han arbetade på sitt tal till lagstiftande kåren. När messan hölls på söndagen i Tuilerikapellet kom kejsaren, emot vanan, mycket sent, och det anmärktes att han icke hade hunnit fullborda sin toilett på öfligt sätt. Han såg tankfull och orolig ut och återvände från messan omedelbart till sitt kabinett. På hela söndagen mottog han ingen annan än grefve Morny och hade med honom ett kort men vigtigt samtal rörande krigsplanerna. När prins Napoleon för sin fordne kamrat af Berget, M. Cremieux, omtalade hvad som föregått under detta grefve Mornys företräde hos kejsaren, sade han att det var grefvens slughet man hade att tacka för införandet i kejsarens tal at orden defaillances interesses. — Det nya talet meddelades icke ministrarne. utan när det upplästes var det lika nytt för dem som för de öfriga åhörarne. Grefve de Morny fann sig icke litet sviken när han fick höra innehållet af kejsarens tal, hvilket gjorde honom fullt förvissad om monarkens afsigt att föra krig mot Österrike. Derefter skrej grefven sätt tal till lagstiftande kår: un, hvilket. oaktadt det blef kalladt ett ta! å la haussc (att stegra kursån å statspap; er), duck endas: är en skicklig variation på det af kejsarct gifna temat. — Det är icke värdt att låta sig föras bakom ljuset. Kejsaren har ännu aldrig öfvergifvit en uppgjord plan. Dessutom har han inlåtit sig för djupt med Piemont och för mycket eggat Italien för att kunna ostraffadt draga sig tillbaka. Han bar råkat i den obebasliga ställning som. Girardin i sin broschvr