mera deraf än det är, genom att taga detta adress-oväsen till utgångspunkt för nya interÅ ventionsförsök och efterräkningar; men under falla omständigheter är detta ej den enda faran för ögonblicket, måhända ej heller den allra jallvarsammaste. Värre synes det mig onekiligen vara, såframt det är något faktiskt i I hvad som från olika håll börjar glunkas om, Jatt — Frankrike nu också skulle hafva tagit isig för att bråka litet i saken. Ni känner tillräckligt hurusom kejsar Napoleon sedan ett par veckor uppbjudit allt för att vinna Preussens neutralitet för händelse af ett krig mellan Frankrike och Österrike; saken har sina, svårigheter, helst sedan numera England ju äfver har sina intressen i Preussen och så tillvida är närmare till att få dessa gjorda gällande. som blodet är tjockare än vatten. Det är emellertid obestridligt, att ett finnes, som Preussen, oberoende af slägtskap, frändskap och vänskap, omöjligt för sin tyska ställnings skull kan någonsin underlåta att taga under behörigt öfvervägande. I fall Frankrike bjuder det ett litet handtag i och för den stora schleswig-holsteinska iden, skulle det då kunna säga nej, vik hädan —I! utan att förråda sin egen ära, ja, förråda Fredrik den Stores verk! (Se broschyren Nap. III et IItalie!) Och om Frankrikes kejsare nu redan skulle hafva — framräckt denna glacerade hand? Den man, hvilken till stor del herrskar och regerar förmedelst ordlekar, för hvilken frasen: ,Kejsardömet är freden betyder detsamma som kejsardömet ställer 700,000 man på benen till Juni månad, hvarföre skulle det genera honom att, om en liten behaglig preussisk bon office dermed kunde köpas. göra äfven schleswig-holsteinismen helt enkelt till en naticnalitets-fråga, liksom rumanismen, liksom lItaliens enhetv? Det är sannt, det gäller här undantagsvis en nationalitetsrätt i litet inverterad mening, d. v. s. den ursurperande tyskas rätt öfver den från början undertryckia danskas, men för en man, hvars politik, som sagdt, är till så mycken del calembouren, hvad skulle det egentligen ligga för återhållande eller väsentligt i denna obetydliga omständighet? Vill man ha schl.-holsteinismen till en nationalitetsfråga, intet är lättare frår det ögonblick man alldeles icke skiljer mellan den nationalitet, hvars lagliga rätt (såsom danskhetens i Slesvig) är att återtaga sit, och den, hvars olagliga anspråk är invasionens, att behålla hvad man en gång orätt vunnit. Det är på grund af samma lyckliga otvungenhet i fråga om att vända saken efter omständigheterna, Frankrikes kejsare måhända en vacker dag, efter att hafva återförhjelpt Italien till dess nationella sjelfständighet, skulle kunna beordra sina segerkrönta legioner att återupprätta den franska nationaliteten vid Rhen (der det franska språket onekligen talas af ganska många), såframt icke speciel vänskap, genom ömsesidiga nyliga tjenster stadgad och försäkrad, då förbjöde en sådan tillämpning af det högre politiska ordspelet. Det vore i sjelfva verket sällsamt nog om Preussen inför ett alternativ af att antingen se till sin egen fara en nymodig fransk fritolkningskonst med afseende på nationalitetens rätt pusserad af kejsar Napoleon i Rhenprovinserna, eller att till evigt strålande ära för sin högt burna fana sjelf, i stället understödt af Frankrike, kunna ändtligeh ha fria händer till att förödmjuka det lilla Danmark; det vore sällsamt om Preussen ett enda ögonblick betänkte sig för att med glupande händer gripa det senare och derför gifva kejsar Napoleon så många neutralitetsförklaringar, som någonsin önskas. Detta pris synes oss i sanning så komplett ett röfvarepris för allt det stora Preussen derför skulle få i moralisk och materiel valuta, att man väl vore rentaf förkollrad, om man icke sloge till. Nåväl! Och om nu det franska kabinettet verkligen i denna tid skulle hafva i ofvanantydda riktning gjort Preussen några ouverturer? Om Frankrike skulle hafva sagt: I Guds namn, gör i den saken hvad mi vill! Gerna för oss! — Ni har vårt höga blundande, om icke annat. Vore det i de rykten, som börjat doft låta sig höra härstädes i de sista 14 dagarne, verkligen något santaf detta slag, då — ställer sig onekligen den schl.bolsteinska petitionsstormen just nu i ett betydligt annat ljus och då kan man äfven någorlunda förstå andemeningen af de tätare samtal, hvilka hela den sista tiden skola egt rum mellan den franske gesandten och regeringen härstädes. Då torde man också få betrakta det som en sann lyckträff för Danmarks sak, att H. M:s personliga -känslor åter låtit honom gifva ett sådant offentligt bevis af sin önskan att åtminstone hafva Sverge till vän, som det generaladjutantens bekanta uppträdande vid ridhusfesten väl får anses innebära. Ty att Sverge-Norges bona officia dock i nödens tid kunna ha något litet att betyda för Danmark, när alla andra svika det, detta är väl något, som sjelfva Dagbladet härstädes icke vill absolut förneka och som herr Halls regering också för sin del är nog rättvis att skola erkänna i elfte timman. S. B. Bref från Upsala. eve no Of VAL