vit UGC INCE HIVJUSTICIEN all VIllva DaLTt: Ännu några väninnor erbjödo mistress Fry sin hjelp, och genom deras förenade bemödanden var. skolan snart i det bästa tillstånd. Mistress Fry egnade då en större uppmärkI samhet också åt de äldre qvinnorna. Hon T fann snart, att den uti fängelset rådande osedligheten och tygellösheten till stor del härTrörde deraf, att ingen bestämd ordning var införd i fängelset, och att fångarne icke sysÅselsattes med arbete. Jemte sina väninnor Jbeslöt hon då, att för de äldre fångarne, men till en början endast för straffångarne (ty i fängelset funnos äfven ransakningsfångar), inrätta en läseoch arbetsskola; och ehuru många ibland mistress Frays och hennes vänners bekantskaper samt till och med fängelsepresten : sökte afråda dem derifrån, under försäkran, att gjelfva de arbeten, som de gåfve åt fångarne, skulle komma att stjälas af dessa, samt att, om fångarne också i början kunde lägga band på sina lidelser, desamma :likväl skulle förr eller senare bryta löst igen, så förblefvo mistress Fry och hennes vänfnnor äfven denna gång orubbliga uti sitt beslut. Ett sällskap af 12 frun-I timmer åtog sig ledningen af det hela, delande omsorgerna sig emellan, så att en af dem nästan alltid befann sig ifängelset. En aflönad verkmästarinna tillsattes och arbetsskolan öppnades med 70 elever. I närvaro af fängelsets föreståndare och prest samt några fredsdomare höll en af skolans stiftarinnor då ett tal till fångarne, hvari hon framhöll den inre tillfredsställelse, som endast fliten, måttligheten och medvetandet af uppfyllda pligter kan skänka, det materiella gagnet deraf, äfvensom motsatsen emellan ett sådant åt dygden helgadt lif och fångarnes eget fordna, hvars följder de nu så bittert finge erfara. Hon framställde de bevekelsegrunder, som förmått henne sjelf och hennes vänner att ur skötet af sina familjer stiga ned till dem, samt huru det vore deras innerligaste önskan att ifrån det ondas väg återföra sina medmenniskor och bibringa dem kunskaper, som de sjelfve varit lycklige att vinna. Slutligen tillade hon, att det ingalunda vore deras afsigt att anbefalla fångarne hvad de borde göra, utan att de fastmera önskade handla i öfverensstämmelse med dessa. De ville derföre icke pålägga fångarne något bud, som dessa icke sjelfva hade gillat, och väntade jemväl att fångarne frimodigt skulle framställa de invändningar de kande hafva att göra. Derefter föreslogo stiftarinnorna tolf korta ordningsreglor, enligt hvilka fångarne skulle fördelas i klasser medhvar sin, utaf fångarne sjelfva utsedd klassföreståndarinna, som jegde att upprätthålla ordningen i klassen, hvaremot stiftarinnorna skulle tillsätta en öfverföreståndarinna, som borde vaka öfver ordningen i det hela, enligt de öfriga, till en del ganska stränga reglorna. Dessa reglor antogos frivilligt af fångarne, hvilka enhälligt gåfvo sitt bifall tillkänna, i det de, enligt anvisning, uppräckte sina händer; och genast derefter skedde val af klassföreståndarinnor. När skolan för de fullvuxna hade egt bestånd i fjorton dagar, förklarade fängelsets föreståndare, att han icke mera kände igen denna del af inrättningen, och efter en månads förlopp bevistade Londons lordmayoör, sheriffer och aldermen en af de vanliga skoltimmarne, samt voro förvånade öfver fån garnes uppmärksamhet, ordentligheten i deras handarbeten, snyggheten och anständigheten i deras klädsel, lugnet och undergifvenheten i deras skick, lydnaden och vördsamheten i deras beteende samt den glädtighet, som redan nu hvilade öfver deras anleten. Detta fängelse, som förut liknat en afgrund på jorden, hade sålunda blifvit förvandladt till en driftig arbetsinrättning och ett välordnädt hushåll. — Också försummade icke styrelsen att såsom en väsentlig beståndsdel af fängelsedisciplinen erkänna de utaf skolans stiftarinnor vidtagna anordningar, samt öfvertog en del utaf de kostnader, hvilka de ädla fruntimren dittills ensamma hade bestridt. När sex månader voro förflutna, sedan barnskolan och arbetsskolan för de dömda qvinnorna kommit i gång, framräcktes en dag åt stiftarinnorna en böneskrift, hvari de utifängelset förvarade qvinliga ransakningsfångarne, under löfte om obrottslig lydnad, anhöllo, att också för dem måtte inrättas en dylik arbetsskola. Deras anhållan bifölls, och äfven i deras skola visade sig ett glädjande resultut, ehuru hoppet om en snar befrielse stundom hämmade dessa fångars flit. Sedan Elisabeth Fry sålunda börjat sin verksamhet i Newgates fängelse och kort derefter stiftat de förut emtalade begge fäingelsesällskaperna, utsträckte hon sin omtanke också till andra fängelser i England, Skottland och Irland, i det hon flera gånger besökte dem, merändels i sällskap med sin yngre broder Josef Gurney (sedermera bekant också såsom missionär ibland. negrerna uti Amerika). Nästan öfverallt dit mistress Fry anlände, stiftade hon nya fruntimmersföreningar för fängelseförbättringen och hvad dermed har gemenskap, samt utgaf flera skrifter, genom hvilka hon verkade för samma mål. — Slutligen utsträckte hon sina resor också till Frankrike, Schweiz, Tyskland, Nederländerna och Danmark, samt fortsatte sin ädla verksamhet, intill dess hon uppnått 65 års ålder, då hon den 13 Oktober 1845 slutade sin jordiska bana. — Hennes samtida hade ett och annat att anmärka om ensidigheten uti hennes religiösa tro — ty också hon var qväkerska — men den bättre delen af hennes landsmän gåfvo hennes ädla sträfvanden ett tacksamt erkännande, och då hon nämdes, kallades hon ofta fängelsernas engel. 4. ms KL RR JR fr RR EEE At ch ing i Rh BR IR I RR FR fär ft MR MKR RR — AV —— -— — Pn rm Oo mm fu ct TIA RP FORM LM mm MN BS TD RR OM Den del af fängelsernas historia, som jag här på några blad har sammanträngt, kan sägas utgöra endast dess början; ty fängelsereformen har ifrån den omtalade tiden oafbrutet fortgått och utsträckt sig ifrån land FE I DR PTA SN on Lr