fela-i .qväll; skall. spela herrskapsdansar ... Hör j-nu, att-löjtnanten säger till den finske kapten att de.ska valsa i himla. skyn, och då, nå en veta, skall väl kapten hålla sej framme hos den lilla .granha Svartskärsfrun — det kari en -ge.sej den och den på. ::Hörde någon i detta enfaldiga skämt? Ingen utom Hjelm, som det naturligtvis bringade i godt lynne — helst det också slog in. Herrskaperna dansade så att ljus och granar flämtade af förskräckelse. Och kapten Oddjers, der han så hurtigt och stolt förde sin dam, tänkte ej ens med. en Half tanke: på-Hjelm, som:endast var gysselsatt med: att;låta sina stormiga känslor känna törnuftets tygel —: och. förnuftet bjöd att visa en human :välvillighet, i stället för den bitterhet, som ständigt ville. dyka upp. : Sjelfbeherrskningen: fick också komma på prof, då han måste le åt kapellpredikantens glada historier... Men. för det mesta. gjorde kapellpredikanten i afton sina.värdar till åhörare) liksom han sjelf; med nöje uppfriskade sit ungdoms minnen vid afhörandet af deras gamla: historier — och naturligtvis voro både lots-far och Gädda ogement smickrade af denna förtrolighet;! de kommo ju på ett slags jemlikhetsfot: med kapellets herde. Men som glädjen i lifvet sällan hinner till uttänjning — hvarpå den också ingenting skulle vinna — så bör glädjen inom dikten följa samma lag. Denna afton, Gudmars andra. fest, lefde i deras minne, som deruti :deltagit;: så länge ban kunde önska — ja, kanske ännu längre. Klöekan var emot I på natten, då damerna, åter, påpelsade, stego nedför Ufklippan efter ett värmt farväl från -de: bägge-gamle brorsgubbårne; söm Jöfvaderatt: för sin del aldrig glömma denna opplyftningen. ; Kapellpredikanten skulle hedra lillkammarn