och TOB, eragande modren mea sg 1 Ilällec Att han burit våldsam hand å modrön, kunde deremot alldeles icke utrönas. Med anledning af hvad sålunda Törekommit, har rädhkusrättens fjerde afdelning i dag haft en. extra session, dervid beslöts, att tilltlade Ödberg icke vidiare borde i. häkte qvarhållar;, Skrifvelse härom exmelierades genåst till öfverståthållareembetet, hvarefter Ödberg från häktet, instäldes inför poliskammaren, der hr underståthästaren de Merö för tillfället ipresiderade. Hr anderståthållaren underrättade Öcberg, att han mu komme att ställas på fri fot, och förmanade bonom att iakttaga ett ordentligt :uppförande och taga sig tillvära för det kroglif, han före sitt haktande hade fört. . Ödberg lofvade detta och :sade sig skola gå dintkte hem till sin moder, I Göteborg höjs den 8 dennes polisförhör angående yeglingen Carl Edvard Andersson Forss, som sjelf angifvit sig ha i Lerjedal mördat en karl, om hyilkens namn och vistelseort man ännu ej vidare känger, än hvad Forss uppgifvit, eller att denne blott sett honom : några gånger, dervid han hört honom benämnas Anders. Till denna rysliga gerning skall Forss ha blifvit lejd af en blott till förnamnet känd mansperson, som för en ringa penning förmått honom att utföra blodsarbetet, hvarom mördaren nu AR följande, som det tycktes uppriktiga, bekännelse. Carl Edvard, :som visade sig stilla och undergifven sitt öde samt ångerfull öfver det af honom be:gångna grofva brott, uppgaf, att han, som var. ett s;stadens barn och född den 16 Mars 1842, var na:turlig: son till aflidne f.d. konstapeln vid härvårande :artilleriregemente Carl Forss, hvilken svid-Slesvigholsteinska krigets utbrott gått i dansk tjenst, der -han blifvit befordrad till underofficer, men sedermera saBidit ii Danmark. Modren, som hette Maria An. dersson och ännu lefde, var boende vid s.k. Danska vägen. Vid 11 års ålder blef Carl Edvard af fattigsvården härstädes: utpensionerad på laudet hos bonden Elias Börjesson på gården Burås-i Romelanda socIken, der han vistats till .den 29 sistlidne Januari. För ungefär ett år sedan, eller när han var 16 år :gammal, hade betalningen från fattigvården upphört. amen han hade dock ytterligare fått vara ett år hos sfosterföräldrarne utan någon afgift. På senare tiden tyckte likväl Carl Edvard att han ej var dem till någon nytta, utan tvärtom till tunga, hvadan han beslutat att lemna föräldrahemmet och gå ut i verlden. Denna föresats. utförde han ock nämde dag vid sextiden på morgonen, då han af fosterföräldrarne, försedd med matsäck, tog farväl af dessa och begaf sig på väg till sin födelsestad, för att der söka sin utkomst genom arbete, utan att ana det olyckliga öde som innan dagens slut skulle drabba honoin: Vägen togs öfver Kongelf till Jordfallet, der Carl Edward middagstiden vid öfverfarten på färjan träffade en mansperson; som han blott en gång tillförne sett. nemligen förliden sommar, då han råkat honom på landsvägen något bortom nämde stad och dervid på begäran fått åka med honom en half mil hemåt. När månnen fått se Carl Edvard på färjan, hade han tillfrågat honomhvarthän han ämnade sig, hvarpå Aeane svarat, att han tänkte söka sig arbete i Göteborg. Mannen yttrade då, att så var äfven hans mening, hvadan det beslöts att de skulle vandra hit illsammans. På ett ställe i närheten af Surte rades en stund för intagande af förtäring, då följegaren framtog en flaska med bränvin, hvaraf Carl Edvard fick en half sup. Derefter fortsattes färden, men framkomna till Agnesbergs gästgifvaregård, bemärktes då en karl komma ut från huset derstädes, begifvande sig utåt landsvägen åt staden till. Vid åsynen af denna person, yttrade följeslagaren, att han hade rättegång med den der karlen om penningar, som han blifvit dömdatt betala honom, hvarför han tänkt att slå honom förderfvad, men. att om Carl Edvard ville göra det, så skulle han få en rock och penningar, tilläggande reskamraten, att Carl Edvard borde, när karlen gick något afsides, eller vid annat lägligt tillfälle, slå denne vid tinningen med en s.k. blypiska, som han i detsamma :framtog och förevi sade, Car Edvard hade dervid utlåtit sig, att sådant vore farligt och kunde lätt upptäckas, men reskam: raten hade då försäkrat, att ej någon skulle få veta det och att han nog. sedan skule draga försorg om att karlen ej vidare blefve synlig. Carl Edvard hade då slutligen låtit öfvertala sig att verkställa mordet. Med anledning häraf påskyndade båda sin gång för att hinna mannen, som de sammanträffade med vid ett. ställe. kalladt Påltorpet. Denne olycklige vandrare, som var liten; till växten. men undersätsig och tycktes vara 30 eller 40 år gammal, besvarade :vänligt Carl Edvards följeslagares helsning, ej anande det rysliga öde som skulle träffa. honom, ej. heller att dessa personer öfverenskommit att blifva hans mördare. Snart kom talet på rättegången, då Carl Edvards reskamrat tillfrågat mannen, som Carl Edvard sedan uppgifvit skall ha hetat Anders, huru det skulle gå med processen, HNvartill denne svarat, att den andre måtte väl veta detta lika bra, enär han blifvit dömd att betala penningarne, som derför måste ut, men härpå hade reskamraten blott yttrat, att sådant ej torde ske i år. I öfrigt hade. vandraren omtalat, att äfven han var på väg till ståden, för att söka arbete. Vid ankomsten till Lerjedal, ungefär vid sextiden på e, m., hade mannen sagt sig ej vidare, vilja varai Carl Edvärds och hans följeslagares sällskap, utan. att Carl Edvard kunnat uppgifva om någonting förefallit .som kunnat föranleda till ett sådant. yttrande, hvilket dock tycktes visa, att mannen fattat misstånkar mot dem, eller måhända gripits af någon aning om en förestående fara. Han hade derpå nära intill: bron tagit af till venster uppåt ef gångstig. Då hade reskamraten framtagit blypiskan och tillsagt Carl Edvard, det tillfället nu vore inne, att affärda kärlen. Carl: Edvard hade derföre smugit sig efter, för att obemärkt åtkomma mannen, men denne, som för ett naturbehof stannat vid ett träd, hade dock: sett honom, då han frågat hvad Carl Edvard skulle göra der, till svar hvarå denne gifvit honom med blypiskan ctt slag i hufvudet vid ena tinningen, så att den olycklige rullat utför en höjd, dervid han uippgifvit några jemmerrop. Carl Edvard, som sprungit efter, hade då ånyo tilldelat honom ett slag, hvarpå mannen endast sparkat något, under det anigtet betäcktes med blod. Ett tredje slag, äfvenleles i hufvudet, fullbordade det rysliga dådet. Det var dock ej nog härmed, ty mördaren stannade nära ;n half timma vid sitt offer, för att efterse om detta iter kunde qvickna vid, då afsigten i sådant fall vait, att släcka hvarje gnista till lif, hvadan mördaen också först lemnat. stället, när mannen ej vidare ört sig. Vid landsvägen sammanträffade han åter ned reskamraten, som der afvaktat utgången. Carl idvard hade då underrättat denne, att mannen nu äkert vore död, :dervid kamraten yttrat, att han sjort sin sak bra, till bevis hvarpå hän gifvit honom 12 sk. rgs, men rocken blef han utan; ty denne bevöll mordanstiftaren sjelf, hvaremot blypiskan skänkes till. mördaren; som måste tvätta den i landsvägsliket; enär -en del af densamma var :betäckt .med lod. Derefter tillsade reskamraten Carl Edvard farräl, lugnande denne ännu en gång med, att han nog kulle gömma: den mördade så, att ingen skulle kunna ipptäcka: honom. Sedan: den tiden har Carl. Edvard )j vidare träffat.denne: förhärdade: bof, som inledde nvsenfaldig :och med -verlden oerfaren yngling på rottets bana. Redan på vägen till staden, dit Carl Edvard vanIrade ensam under den :stundande aftonens mörker, vörjade ångern öfver den rysliga gerningen att ininna: sig, hvilka: qval sedermera ej lemnat honom ågon ro hvarken natt eller dag, då han omsider belutat att sjelf öfyerlemna sig i rättvisans händer och senom en. sann och uppriktig bekännelse. lätta den unga. börda, som hvilade på hans samvete... Vid i lördags af polisen anstäld undersökning i uerjedal, då Carl. Edvard var närvarandey utvisade länna stället — der mordRat. hitg sn to Br ok ar RA