I saren beviljat alla kronländerna, nemligen er I provincialoch kommunalförvaltning och dc författningsmässigt såsom en välgerning sankI tionerade rättigheterna. Detta förslår ej länI gre; det torde fastmera vara nödvändigt at Österrike förklarar, att det vill med alla krafIter arbeta på bildandet af det på de natiodnellaste grunder sig stödande italienska förbundet, med vilkor att detta förbund erkänner en sträng och beständig neutralitet samt att Europa å sin sida sanktionerar denna neutralitet, såsom det gjorde för Schweiz 1815. Denna förklaring, tillägger lord Ponsonby, skulle göras åt den engelska regeringen, i det man begärde hennes bemedling, och åt påfven, hvilken i egenskap af verldslig herrskare och den katolska religionens öfverhufvud i denna stora åtgärd skulle finna medlet att draga sig ur de förlägenheter, som hota honom, bland hvilka en schism i Tyskland icke vore den aflägsnaste och bland de nuvarande förhållandena minst olycksbringande. Detta förslag. som väckte så många förhoppningar i Italien, och hvilket, såsom man ser, understöddes af Englands önskningar och af dess diplomati, gick om intet i revolutionen. Det revolutionära partiet, hvilket i Rom skapade en skenrepublik, ville icke höra talas om en utväg, hvars följd varit att på samma gång föröka påfvedömets moraliska makt, åt furstarne förvärfva folkgunst och att befästa det moraliska systemet genom dess försoring med nationalintresset. En märkvärdig företeelse är det dock, att en furste, hvars vittnesbörd icke är underkastadt någon misstanke, nemligen kouungen af Neapel, biträdde tanken på denna störa politiska organisation, redan innan den blifvit formulerad. Den .7 April 1848 utfärdade Ferdinand II följande proklamation till sitt folk: Eder konung, sade han, delar med er den glädje, som den italienska saken väckt i alla sinnen. Ehuru ligan ännu icke erhållit sanktion genom formliga öfverenskommelser, så betrakta vi henne likväl så, som om hon faktiskt existerade, emedan hon på förhand blifvit ingången genom furstarnes och folkens allmänna bifall, samt emedan vi snart skola se den kongress församlas i Rom, hvilken vi först föreslagit och till hvilken vi skola vara de första att afsända representanter för denna del af den stora italienska familjen. Och Pius IX:s höga händer höjde sig å sin sida, för att välsigna Italien. I ett herrligt tal, hvari forsterlandskärlek och tro förenade sig i hans hjerta, utropade-han: Hvilken fara kan väl hota Italien, så länge ett tacksamhe-. tens och förtroendets band förenar folkens styrka och konungarnes vishet med hvarandra Den dag, då denna endrägt mellan konungarnes vishet och folkens styrka föll i spillror, var allt förbi och Italien återföll under -bördan af sina lidanden. Detta oaktadt har dock något blifvit qvar af de högsinnade sträfvanden och ädla syften, om hvilka vi här ofvan erinrat: den allvarliga, om också ganska flyktiga bilden af ett genom folkandan och den religiösa. andan pånyttfödt Italien. Hvad. var: det väl som denna tid saknade, för att. denna bild skulle kunna fästa sig och blifva en fortvarande verklighet? Den saknade hvad vi nu ega: ett Frankrike, lugnt, starkt och i stånd att låta sin röst förnimmas i Europa samt att i Italien försvara en politik, som det städse följt såväl under Henrik IV som under Napoleon I. XII Den franska politiken eger traditioner, som den aldrig vågar lemna ur sigte, emedan de betinga dess kommande inflytande. En af dessa traditioner är den, att Alperna, hvilka utgöra ett. bålverk för Frankrike, icke må kunna förvandlas till en emot detsamma väpnad fästning. Våra fordna konungar, likasom senare republiken och det första kejsaredömet, hafva fattat vigten häraf. I afseende på denna nationaltanke var Henrik IV endast Napoleons föregångare. Denne store konung, hvars förstånd var lika praktiskt som hans. själ ridderlig, insåg att emellan Frankrike och Österrike borde Italien fritt utsträcka sig och blott tillhörasig sjelft. De äro så oeniga och öbeslutsamma, sade han, då fråga var om de italienska furstarne, att hvar och en skall lemna det slafveri, hvaraf han tryckes, bistånd. . Men nu var italienarnes. träldom det mål, som, österrikiska huset med oaflåtlig ihärdighet fullföljde såsom till och med ett vilkor. för dess storhet. Hindret för uppnående af detta mål låg i Henrik IV:des vilja, som aldrig skulle hafva lemnat sitt bifall till huset Habsburgs. öfverherrskap eller Frankrikes försvagande och förödmjukande. Hans politiska snille visar sigiden af honom, med. afseende på den kamp, som hans skarpblick anade, organiserade plan. Sålunda hyste han, protestanternas förre chef, inga betänkligheter vid att understödja den: heliga stolen, och han fattade fullkomligt, att Italien, för att vara starkt, måste gå hand i hand med .påfven. Han gjorde republiken Venedig föreställningar i anseende till dess strid med Rom; och uppgjorde planer för att åstadkomma en såväl för de religiösa, som politiska intressena önskvärd försoning. I förening med påfven Clemens VHI utverkade han hertigens af Savoyen afsöndrande från österrikiska huset och förvandlade honom. på samma gång till sin bundsförvandt, såsom försvarare af den italienska nationaliteten. Genom detta: förbund försäkrade han åt Frankrike fri tillgång till Alperna och, i händelse af krig, ett herrligt fält för ett offeller defensivt stridssätt. Hans plötsliga död omintetgjorde denna plan i det I ögonblick, då den skulle -komma till utförande och förläna den franska monarkien en : makt och en glans, som den sedan lång tid I tillbaka icke mera hade egt. Den italienska nationaliteten skulle utan tvifvel. derur serande hafva framstått; men genom Henrik V:s. död. förlorade -den allt, och blef förvisad till:en framtid, som blott; försynen .känner. åh PI ren a SAK RA CRS w FOA RP SE