Napoleon III och Italien. (Slut fr. lördagsbl.) XI Man bör således ej åsyfta en absolut enhet, utan. en fecerativ förening i Italien. Denna id om en förening framställer sig såsom uttrycket för ett för allaitalienska stater gemensamt behof; den är för alla en tradition och en lösen. Detta vilja vi nu ådagalägga. I Italien: tyckas föreningarne uppstå af sig sjelfva såsom en naturlig produkt af jorden. Alltifrån romerska kejsaredömet genom väc-kelse A påfvarne,. genom. initiativ af medi-. ceerna, förnyas oupphörligt dessa försök; ofta voro de lyckliga och ärofulla. Dante hängifver sig endast åt denna tanke, då han kallar kejsar Hedrik VIII till Italien, och idn om en federativ förening hänför Petrarcas. entusiastiska vältalighet, då han skrifver till dogerna af Venedig och Genua, för att uppmana dem sönderbryta de brodermördande vapnen och förena sig, för att dela herraväldet öfver hafvet. . Dem, som förneka de italienska staternas solidaritet, ger han det vackra svaret: Inbilla dig dock ej, att Venedig skall räddas, om Italien går under; ty det är en lem af denna stora kropp. Petrarca greps också af vrede öfver att man 1 en församling af statsmän kunde våga framkasta frågan: Huruvida det vore nyttigt för Europa, att staden Rom och Italien förbundes genom ett gemensamt intresse. Till-och med under sin historias smärtsammaste epoker förlörar Italien ej medvetandet om sin framtid. I början af 17:de århundradet förmanar Trojano Boccalini furstarne i de särskilta staterna att glömma hvarje sjelfvisk lidelse, att taga om händer det allmänna intressets sak och att sinsemellan betrakta sig såsom solidariskt förpligtade i afseende å utlandet. För att beveka dem till enighet, skildrar han för dem på följande sätt olyckan af isolering: Du, stat Milano, du, konungarike Neapel, du, Venedig, och du, o Romy-hvilken är väl eder belägenhet? Pröfven eder blott en gång sjelfve och betrakten den död, som kringränner er. Man fråntager er edra söner och edra egodelar, och I gifven med edert eget blod näring åt olycksbringande. krig. Efter misslyckandet af de sorgliga uppresningarne 1821 och 1831 affärdade de statsmän, som då ledde Europas öden, italienska frågan med dessa tre ord: Italien är dödt. De bedrogo sig.. Just vid den tiden uppstod den unga och manliga skola, hvilken. de sista 15 åren representerat och styrt hela den nationella rörelsen. Denna skola ville icke veta af sammmansvärjningar och hemliga föreningar. Hon fordrade med hög röst endrägt mellan furstar och folk samt förbund mellan religionen och friheten. Genom hennes skrifter, genom hennes verkliga inflytande på sinnena och genom hennes ledares rättmätiga anseende frambragte hon en verklig omstörtning i Italien. Hon var det som fostrade Pius De och Carl Albert, hvilka före 1848 års revolution ett ögonblick voro förenade till fromma för samma sak... — g . Denna politiska skolas grundtanke har :sitt ursprung i Italiens historia och i alla de befolkningars sträfvanden, af hvilka hon består, hvilka sträfvanden framställa sig såsom produkter af århundradens: arbete: denna tanke är statsförbund. . Långt ifrån att vara ny för italienarne, yttrade en af denna skolas berömda ledare, abb Gioberti, har .tanken . på en federativ enhet varit.vid lif.i deras land.sedan ganska lång tid tillbaka;-den lämpar sig för deras lynne, deras seder äfvensom för halföns institutoiner och geografiska förhållanden., Grefve Balbo, hvars namn är så allmänt aktadt, bekände sig likaledes till denna ide och försvarade den på följande sätt: Planen att bilda ett blifvande italienskt förbund och sålunda för framtiden och genom den moderna politikens hand förverkliga hvad Italien på de första trappstegen af sin samhälsutveckling blott ofullständigt förmådde bringa till stånd, är ett nationelt fenomen. Så omfattades tanken på ett italienskt statsförbund, då den först framträdde klar och bestämd, för att intaga sin plats bland den samtida. politikens frågor. Denna tanke är alltså på samma gång det historiska och det politiska uttrycket för den itålienska rörelsen; den sammanfattar denna i sin förflutna och sin närvarande tid. I våra dagar har hon slagit rot i de mest praktiska sinnena på Palfön, och detta desto fastare, ju flera pröfningar hon har motstått. Hvad man år 1847 ville var således endrägt mellan furstar och folk, ett under ett öfverhufvud. stående förbund. Men hvem skulle blifva detta öfverhufvud? Den, som i sin person: representerar den allmännaste och mäktigaste idn, på halföns.-jord gifvit hänförelsen och andakten ett gemensamt mål, skänkt Italien dess konster, seder och samhiällslif; gjort Roni till verldens medelpunkt samt ånyo försäkrat det om enighet! De statsmän, som ledde denna. stora rörelse. dröjde ej att ut