allmänhet. Detta under påföljande Juli månad afslutade fördrag bestämmer i en hemlig artikel: att bans majestät konungen af Båda Sicilierna icke skall tillstädja några förändringar, som äro oförenliga antingen med de monarkiska institutionerna eller med de af hans kejserliga maj:t för hans italienska provinsers inre styrelse antagna grundsatser. Det är omöjligt att tydligare låta se, det Österrikes hand är med i spelet. Under inflytande af en sådan stipulation kan man gerna säga. att Österrike herrskar i Neapel lika väl som i Milano, eller skall konung Ferdinand, som år 1847 befriade sig från detta öfverherrskap. alltid vilja stå under Österrikes beskydd? Vi våga antaga att han känner den förödmjukelse och den förveckling detsamma medför, och att han skulle skatta sig lycklig, om han lånade sin hand till en organisation, hvilken. utan att göra intrång på de företrädesrättigbeter, hvaröfver han är så stolt, skulle tillstädja honom att ändtligen vara en italiensk furste och att återvinna kloka menniskors sympatier, hvilka han omöjligen under fortgången af sin regering kan undvara. I Florens såg storhertigen Leopold den glänsande popularitet förblekna, som före 1848 omgaf honom och hvarom det frivilliga återställandet af hans tron hade burit vittne. Emellan honom och hans folk stå de österrikiska bajonetterna, Det österrikiska öfverväldet tynger på Toscana, likasom på Neapel. Ett fördrag finnes äfven, som legaliserar detsamma. En offoch defensivallians emellan rt äf Österrike och storhertigen af Toscana anförtror denna del af Italien åt den mäktiga hand, som sträcker sig öfver hela halfön ifrån norr ända till söder. För att detta tillstånd skall upphöra, för att Florens åter skall blifva italienskt, såsom under mediceernas tid, och dess furstar återvinna sin förlorade popularitet, behöfver Toscana, likasom den romerska staten, en nationel regering och en italiensk armå. I Parma har hertiginnan bättre vetat motstå det österrikiska inflytandet, i det hon intill närvarande stund icke tillåtit kejsaren att hålla en garnison i hennes stater. Detta är ett vackert föredöme och anmärkningsvärdt är, att denna patriotiska ingifvelse skulle uppspira först ur en qvinnas hjerta. Men hertiginnan af Parma är, liksom alla furstar i mellersta Italien, bunden af fördrag och politik. Hon tillhör Österrike, och så länge icke Italien vaknar upp till nytt lif, kan hon icke undandraga sig dess ok. Hvad hertigen af Modena beträffar, så är han erkändt Österrikes ståthållare. Han gör af denna sin ställning ingen hemlighet. År 1847 aktade han icke för rof att tillkalla österrikarne, för att bekämpa, icke revolutionen, som då ej ännu höjt sitt hufvud, utan den nationela rörelse, för hvilken Pius IX stod i spetsen.. Jag har på andra sidan Po?. skref han någon tid förut, ?en reserv af 300.000 man?. Den 24 Dec. 1847 urdertecknade han ett alliansfördrag med Wienerkabinettet, genom hvars 11 art. han öfverlät åt kejsaren rättighet att föra sina trupper in på Modenas gebit och besätta dess fästningar, så ofta det gemensamma försvarets och den militäriska försigtighetens intressen sådant fordrade. Denna allians hindrade honom dock icke atv b lemna Modena den 21 Mars 1848, sedan han insatt ett regentskap, som bemyndigades att tillstädja de reformer, som man kunde anse nyttiga, och gifva hertigdömet en representativ författning på samma grunder som Piemonts?. På detta sätt underhåller det österrikiska väldet i Modena liksom i alla Italiens stater, hvarest det innästlat sig, det revolutionära elementet, hvilket blott genom det nationella kan beherrskas och tillintetgöras. Sådant är halföns nuvarande tillstånd: i Rom söndring mellan den kyrkliga regeringen och det borgerliga samfundets intressen; furstens isolering trots den aktning, som skänkes kyrkans primas; närvaro af en fransk besättning. hvars upphörande ej kan förutses; i-Turin näationalandans påträngande, hvilket kan framkalla ett krig, och brytning med Rom, som kan medföra en schism; i Mailand en allmär resning hos den besegrade, men städse lefvandt nationaliteten mot Österrikes suveränitet; i Neapel; Parma, Florens, Modena, öfverallt der Österrike regerar genom sina fördrag, genom sina råd, som likna -befallnihgar, genom sina garnisoner, ett uppror hos den italienska känslan, som kan urarta till revolution, med ett ord: ett Italien, hvarest de största historiska minnen äro slocknade och nedsatta genom de största olyckor, hvarest samfundets, religionens, ordningens väsentligaste intressen, folkens oafhängighet, furstarnes auktoritet äro i fara eller gått förlörade, och hvarifrån, såsom en förebråelse och alltid hotande fara för Europa och dess sedliga bestånd, en klagan förspörjes, för hvilken menskligheten och politiken icke kunna visa sig likgiltiga. Detta är den bild, som träder fram för våra blickar på andra sidan Alperna. 1 det vi återgifva den här i dess beklagansvärda sanning, anklåga viingen; vi vilja blott att den allmänna meningen med full sakkännedom må afgöra, icke om ett sådant tillstånd är rättvist, utan om detär möjligt. , EE IX. På pariserkongressen voro Frankrike och England begge fullkomligt af den åsigten, att det var nödvändigt att gifva goda råd åt Neapel och Wien. Denna önskan, som inom församlingen träftade endast sympatier, blef utgångspunkten för en underhandling, Hvilken såsom första vilkoret för framgång fordrade Österrikes..bistånd. Man sysselsatte sig först med Rom. :Kabinetterita i Wien och Tnilerierna utbytte sinsemellan sina ömsesidiga åsigter om denna vigtiga fråga och begge sökte komma öfverens om en plan till reformer, som skulle föreläggas påfven; ingendera bestridde att sådana vore angelägna och nödvändiga. Kejsarens regering ville klart och bestämdt nedlägga sina grundsatser i denna plan, som på följande sätt kan sammanfattas: Den administrativa makten sekulariseras ge— mn HIA MO AA