ningen genom klereciet, än iden nödvändigt vis befintliga stridigheten mellan uppgifter: för kyrkans öfverhufvud och för påfven, såsom italiensk furste betraktad. Orsaken till revolutionen 1848 var företrädesvis den natio nella idns frambrytande. Från Vatikanen utgingo samtidigt uppmuntran för och hinder mot den italienska nationaliteten. Påfven såsom herrskare stälde sig på obe roendets sida; såsom kyrkans öfverhufvuc fördömde han kriget och vägrade att bryt: med Österrike. Stäld mellan dubbla pligter Tsåg han sig nödsakad ätt uppoffra den en: för den andra; han uppoffrade af nödtvång Iden politiska pligten för den andliga. Härgenom fälla vi ej domen öfver. Pius IX, utar öfver systemet, icke öfver menniskan, utar öfver ställningen, emedan ställningen endast Tlemnade menniskan det hårda valet mellar I beslutet att uppoffra fursten åt påfven, elle påfven åt fursten. En tredje olägenhet slutligen, och denne ingalunda den minsta, uppstår för påfven af den fullkomliga omöjligheten för honom att under nuvarande förhållanden bilda en italiensk armåe. Alla för detta ändamål gjorde försök hafva strandat. För att bilda något slags stridskrafter, såg han sig nödsakad att värfva äfventyrare från alla länder, soldater utan disciplin, utan militärisk anda, hvilka mera utsatte den påfliga regeringen för fara, än de skyddade henne. Ännu är röfveriet organiseradt på Campagnan, och det är så långt gånget, att Romagnas invånare fördraga det österrikiska väldet, som åtminstone erbjuder dem trygghet. Med ett ord, i afseende å Rom förefinnas tre betydande svårigheter, hvilka motsvara tre angelägna behof, nemligen : 1. Den kyrkliga regeringens försoning med en legal och regelmässig politisk regering i kyrkostaten. 2. Påfvens oberoende af nationalitetsfrågorna, kriget, beväpningen, det inre och yttre försvaret. 3. Bildandet af en här af undersåter och vår ockupations ersättande med skyddet af en tillräcklig och duglig italiensk krigsmakt. Detta är tre fordringar, som, i anseende till faran af en säker och törhända nära förestående omstörtning i Italiens intresse, måste uppfyllas i och för religionen och alla katolska stater. VIL Piemont har höjt sig betydligt i politisk vigt och ära. Det har tillkämpat sig en plats i Europas angelägenheter och en roll i Italiens historia. Men för att befästa sin ännu helt nya makt och såväl inre som yttre trygghet, måste styrelsen söka tillfredsställa två intressen, som båda äro undertryckta: nationalintresset och det religiösa intresset. Den italienska iden är sedan 1847 driftjedern och grundorsaken till alla den piemontesiska politikens handlingar, hon är konung Vietor Emanuels vurm; liksom hon är kabinettets fana, representeradt af grefve Cavour. Denna ide har åstadkommit allt hvad den under nuvarande förhållanden möjligen kunnat åstadkomma med afseende på militära åtgärder, rustningar, politiska manifestationer emot Österrike; den kunde i detta fall icke gå längre än den gjort, utan. att framkalla krig. Piemont kan emellertid icke, utan stora faror, förblifva på den punkt det nu befinner sig; det kan icke hafva satt sig i spetsen för en italiensk rörelse, för att sedan rygga tillbaka. Det måste ovilkorligen utfinna något medel att tillfredsställa de förhoppningar det uppväckt, såvida det icke vill förlora allt inflytande i Italien -och sjelft öfverväldigas af de passioner, som dess nuvarande popularitet håller i tygeln. : Det religiösa intresset likasåväl som det nationella är, hafva vi sagt, undertryckt i Piemont.Det är sålunda af flera skäl att önska, att uti ett katolskt land söndringen med romerska hofvet icke längre måtte fortfara, hvilken uppmuntrar de revolutionära lidelserna, sprider sorg och oro i sinnena och innebär en verklig fara för styrelsen. Det piemontesiska presterskapet hyser icke något hat mot den representativa styrelsen; åren 1846 och 1847 deltog det nästan enhälligt i den liberala rörelse, som leddes af grefve Balbo och abbe Gioberti. Bess hållning förändrades, då lagen om civiläktenskapet och kyrkans högtidsdagar åstadkom en brytning. Vi ämna ieke yttra oss,öfver dessa lagar; vi bestyrka endast att alla upplysta personer i Piemont beklaga detta sakernas tillstånd och ganska ifrigt motse dess slut. Och vi hysa ett alltför stort förtroende till de höga insigterna hos konungens af Sardinien förste minister, för att icke vara öfvertygade om, ati hindret -emot denna så önskvärda försoning icke ligger i hans vilja. Ett bevis härpå är hans förklaring uti sista sessionen med afseende på kyrkogodsens reduktion, hvilken han kraftigt tillbakavisade, dervid ledd, såsom han yttrade, af en högre politiks ingifvelser. Men man bör icke göra sig några illusioner; denna försoning är icke lätt. Förpligtelser äro ingångna; egenkärleken är uppväckt och man kan icke reda sig ur den härfva, hvari man är inhvärfd, med mindre än att söka stöd i någon stor handling, som erbju: der nationalintresset en underpant och ett medel att förlika sig med det religiösa intresset, Om deremot status quo i Piemont kommer att fortfara, förer det oåterkalleligen krig såsom ett politiskt, och schism såsom ett religtöst resultat i sitt släptåg. Det-är dessa tvenne stora faror, hvilka hota icke blott: Piemont, utan hela Italien, ja, äfven Europa, och för hvilka politisk klokhet råder att icke tillsluta ögonen. : VII. Kan status quo, hvilket just till följd af nämde söndring är så svårt att i Rom och Turm upprätthålla, i Milano, Neapel, Florens, Parma och Lucca hafva någon varaktighet. Till Milano har kejsaren af Österrike sändt den erkehertio. hvilken har de mesta svmpaRA RR mm ss me 6 mm ee RA JA AA RA rr