sla, som han upptagit Ssasom ett element Ii SIN omfattande pacificeringsplan. Koalitionen förmådde samla Tyskland och Italien kring sina fanor, blott derigenom att den lofvade den oberoende. För närvarande är Frankrikes ställning till Europa en helt annan; franska revolutionen har fullbordat sitt verk i institutionerna, 1 lagarne, i sederna, och dess inflytande har gjort sig gällande på hinsidan våra gränser. Etter mer än trettiåriga strider återinfördt, har kejsarriket allianser med några af de äldsta monarkierna, åtnjuter vänskap af andra och aktning af alla; Det är följaktligen ej att befara, att vår tidsålder skall se krig åter begynna, sådana som de, hvilka kostat så mycket blod och förvärfvat så mycken ära åt våra fäder. Om Frankrike, som vill ha fred, blifver nödsakadt att föra krig, måste Europa visserligen deraf blifva uppskakadt (emue), men ej oroadt. Ej skulle dess oberoende stå på spel. Kriget, som lyckligtvis ej är sannolikt, skulle, den dag då det blefve nödvändigt, icke hafva något annat ändamål än att förebygga revolutioner genom rättmätiga medgifvanden, som skulle komma folken till del, samt genon: skydd och garanti för de erkända grundsatserna och nationalitetens authentiska rättigheter. Kejsar Napoleon I ansåg sig förpligtad att eröfra nationaliteterna, för attbefria dem; om det någon gång skulle tillkomma häns efterträdare att försvara dem, så skulle detta ske för att befria dem, utan att eröfra dem. Vi skulle dessutom kunna säga Italien detsamma som hr Thiers den 29 Januari 1848 från talarestolen med lika mycken sanning som vältalighet yttrade: Då vi för femtio år sedan ville besitta Italien, så var det en orättvisa; men en förlåtlig orättvisa, ty att besitta det var att rädda det, och det ofantliga rike, som sträckte sig från Rom till Hamburg, var blott en vedergällning för den vidtberyktåde konventionen i Pillnitz. Dessa tider äro ej mer. Vi kunna försäkra Italien, att Frankrike önskar det oberoende, fritt och lyckligt. V. Det finnes i Frankrike och i Europa ganska hederliga män, som göra sig den frågan, om det i sjelfva verket finnes någon italiensk fråga. Det är en sanning, att denna fråga på senaste tiden icke blifvit framstäld hvarken genom medborgerligt eller utländskt krig. Men får manderföre sluta till att den ej finnes? Så är ej vår mening. Den italienska frågan ligger i den oro, hon förorsakar Europa, den oangenäma sinnesstämning, hon der underhåller, samt den falska ställning, i hvilken alla regeringar på balfön mer: eller mindre befinna sig under inflytandet af gemensamma och särskilta orsaker. Må vi raskt dissekera denna orsak, på det att Europas allmänna mening må sättas i.stånd att afgöra, huruvida det är möjligt att upprätthålla det nuvarande tillståndet i Italien, eller om det ej är klokare och mera polir tiskt att förekomma allvarsammare oroligheter derstädes, än att låta öfverflygla sig af händelserna. VI. I Rom står påfven under de franska truppernas aktningsfulla och tillgifna skydd. Den militära ockupationen är ett abnormt, men tillika nödvändigt faktum; om den i dag upphörde, skulle vi i morgon se Österrike eller revolutionen inrycka i vårt ställe. Påfven Pius IX:s ädla egenskaper och högsinnade afsigter tycktes hafva bestämt honom för en utomordentlig rol i påfvedömets historia. Den italienska patriotismen förenade sig hos honom med alla kristliga dygder; han var värdig att föryngra Italien; detta var det första intrycket vid hans uppstigande på tronen. -Roms storhet tycktes vid denna pfves uppträdande i ett ögonblick lefva upp på nytt; Turin, Neapel, Venedig, Parma och Milano eldades af en ny anda vid den från klockan i S:t Petersdömen gifna nationalitetssignalen. Olyckligtvis utbröt revolutionen, hvilken ryckte folken med sig, afskräckte furstarne och fylde Pius IX:s hjerta med svikna förhoppningar, då denicke lemnade honom någon annan utväg änlandsflykt och ingen annan räddnivg än Frankrikes svärd: Det är ej Pius IX:s skuld, om den verldsliga makten, hvilken han ville förbättra, visade sig i bans händer sådan som han mottagit den af sina företrädare. Öfvertygad om denna reförms nödvändighet, måste han utan tvifvel erfara gmärtan att se den misslyckas, men -han skall aldrig känna ånger inför Gud öfver att hafva försökt den. Nu bär han med fullkomligt kristlig undergifvenhet bördan af sin ställning, som han förgäfves sökt göra bättre, och hvars missbruk hans goda hjerta skulle hafva afskaffat, om det varit möjligt. Denna ställning bereder påfven tre ganska känbara olägenheter, hvilka, vi vilja öförstäldt uttala det, enligt vår öfvertygelse allvarsamt sätta påfvedömets politiska makt i fara, en makt, som är nödig för dess oberoende och dess religiösa uppgifters storhet. Den första af dessa olägenheter består i Kyrkostatens förvaltningssystem, som ej är någonting annat än den på den verldsliga ordningens intressen använda katolska auktoriteten. Kyrkans lagar tillåta ej diskussion och förtjena all aktning. De måste betraktas så: som ett flöde ur den gudomliga visheten; men det borgerliga samhället fordrar lika mycket sin egen lagstiftning som det religiösa samfundet fordrar och bevarar sin. Den kanoniska rätten, hvilken är oböjlig som dogmen och orubblig midt ibland århundradenas rörelse, skiljer sig väsentligen från den borgerliga (lågal), som är föränderlig likasom samhällets behof och intressen. Den kunde vara passande för den kristna civilisationens första tider, då Carl den store upptog teokra: tiens föreskrifter och läror i sina kapitularier; :men den kanoniska rätten är ej tillräcklig för det moderna samhällets skydd och utveckling. En väsentlig synpunkt får man dock ej