ens skolat gå för sig, och hurudant had tillståndet blifvit, ej blott i handeln, uta äfven på landsbygden? Meningen med denn fråga var egentligen att gifva ett litet me mento åt den författare; hvärs hemställån on Försynens prisande naturligtvis afsågs att utg till allmänheten såsom ett korollarium till de föregående försäkringarne att det är helsan rosor som blomstra på Sveas kinder, — hvil ket åter på sin tid framstäldes såsom ett mo tiv för den åsigten, att man gerna kunde loss: frikostigt på statens pung, och sedermera yt terligare utsträcktes af Handelstidningen der hän, att en årlig ökad utgift under ett viss antal åraf sex ellersju millioner; uppoffrade till ränta på statslån, är att anse så godtsom en pris snus numera för vår nation: (vi. viljö väl ej påstå, att Handelstidningen begagna precist uttrycket, . men åtaga oss deremot att framvisa ur dess artiklar mer än ett sådant praktställe, som på det mest tydliga sätt framställer enahanda påstående). EmelHertid tyckes Posttidningen; såsom nyss nämdes, ej heller hafva rätt uppfattat denna vår anmärkning. Vi hoppas att vid en fortsatt behandling af ämnet, som skall följa tid efter annan, om vi ej dermed trötta läsaren, och som vi i allt fall anse för det allravigtigaste att närmare undersöka innan nästa riksdag, kunna göra oss tydligare förstådda; men för tillfället bör dock nämnas, att Posttidningen anser, att om också 27 millioner utländska penningar äro indragna, så har statsverket intill samma 1858 års slut nedlagt 20 millionar i jernvägar. Detta är åtminstone fem millioner för mycket, men det gör ingenting; antagom att så skett och låtom oss draga ut linien! Antag, att årligen under 10 år lånades 20 millioner årligen, summa 200 millioner, och allt detta nedlades i jernvägar. Om trafiken på dessa jernvägar betalte ränta och amortissement, så kunde väl åldrig i verlden några penningar vara bättre använda, ty under tiden skulle dessa öppnade kommunikationer ovilkorligt öka produktionen och åstadkomma snabbare omsättning af de kapitaler som användas i näringarne. Vi äro derföre också af den tanken, att om till en början jernvägarne icke kunna helt och hållet återge ränta och amortering; utan staten får uppoftra något af räntan, så bör detta ej väcka så synnerlig betänklighet. Men om deremot stambanesystemet i det hela, enligt den vid förra riksdagen framlagda plan, icke kan betala någon ränta och knappt sin driftoch underbållskostnad, så blir det i hög grad betänkligt, att staten skall i åratal derpå behöfva uppoffra millioner årligen till förmån för en minoritet i landet, d. v. s. hufvudsakligen för de orter som ligga vid och närmast stambanorna, och synnerligen om penningetillgången i allmänhet är så knapp, att staten kan utlåna kapitaler till åtta procent, såsom fallet visat sig vara med den s. k. statslånefondens tolf millioner. Kan det då anses förmätet att påstå, det denna fråga är af största vigt att närmare utreda, och att det af sådana pressens organer, som vilja bevaka nationens intressen, är ytterst lättsinnigt att gå löst på hundratalet af millioner i skuldsättning med ens, innan man fått närmare visshet i denna punkt? Det har. förr varit en godkänd, ja af alla de utmärktaste statsekonomer såsom axiom antagen sats, att man alltid har största fördel att använda penningar der, hvarest de: återgifva den högsta räntan, emedan detta bidrager till en hastigare reproduktion och omsättning af kapitalet. Vi veta icke om denna säts numera blifvit omkullslagen af Göteborgs Handelstidnings redaktion och andra nya statsekonomer, men hafva icke hittills funnit några skäl, som föranleda till ett sådant antagande. (Forts.)