du, Majken, det är grufligt, du, att emellanåt vid min ålder vara värdinnal, Det vet jag visst — du, som har din älskade värdighet att hålla dig vid... Men säg, har din man nämt när herr Holt kommer hem. Icke förrän om lördag, tror jag, ty Åke sade att han skulle dröja öfver en dag hos er på Gläborg. Din far och han lära ha affärer tillsammans. Ja, troligtvis! Majken bemästrade sin rörelse; tog derpå Emilias arm i sin och bägge vandrade nedåt bryggan, der de bägge finska matroserna stodo och stirrade på de unga qvinnornas Min gud, så fasliga de der karlarna ärol sade Emilia, Jag kan icke vänja mig vid dem. Ts ... helsa höfligt på demb; hviskade Majken, i det hon sjelf helsade bekant, ty hon häde flere gånger talat vid dem... En stund stod den unga frun öch blickade efter sin väns båt. Derefter flög hon skyggt förbi de främmande gästerna uppåt byggningeån igen och satte sig i salen vid sitt arbete, Ja, spring, spring, mumlade timmermannen, den värdige sonen af en äkta finsk spåqvinna, du springer ändå inte från olyckan — hon kommer i hack och häl efter. Stick inte åter fram med något djefvulstyg svarade konstapeln kärft. Du vet att när andan förra gången kom på dig, bedrog du både dig sjelf och 055. Jaså, återtog den mörke siaren, du tror då att fartyget blifvit riddadt, om någon af oss varit ombord? Nånå, en annan gång skall jag veta att tiga med uppenbarelserna — otack är den skamligaste gåtva, som en kan ge i lön för välgerning; och om jag nu också har sett något annat, så kan det hvila hos mig sjelf. Rönstäpeltis tjocka och buskiga ögonbryn sammandrogos på ett bistert sätt,