STOCKHOLM den 7 Febr. Man torde kunna påstå, att sedan frågan om en fullständig representationsreform för några år sedan var på allvar å bane, har ingen politisk fråga här i landet väckt det allmänna intresse och gifvit anledning till så mycket politiskt lif,som frågan om de genom senast antagna grundlagsstadganden nödvändigvordna förändringarne i städernas valordningar. Ingen angelägenhet har heller gifvit vår nuvarande styrelse tillfälle att tydligare lägga i dagen den ställning hon har för afsigt att intaga till de politiska reformerna. Det är genom valordningsfrågan som nationen fått tillfälle att öfvertyga sig om den skygga fruktan, hvarmed den nuvarande regimen betraktar hvarje yttring hos folket af ett vaknadt -sjelfmedvetande och lifligare intresse för sina egna angelägenheter, om den ifver hvarmed denna regim söker nedtrycka hvarje sträfvande att tillämpa våra grundlagar så, att derigenom den allmänna meningen kunde få ett mera direkt och omedelbart inflytande på vården om samhällets angelägenheter. Det måste djupt beklagas, att regeringen skall så missförstå hvad som är fäderneslandets och följaktligen äfven dess egen sanna fördel; det måste beklagas, attregeringen icke förmår inse, att ingenting är för landets utveckling i sedligt och materielt hänseende mera hämmande, ingenting för dess frihet och sjelfbestånd mera vådligt än dessa bemödanden att undertrycka, att hålla nere den allmänna andan, att redan i födseln qväfva hvarje lifsyttring, som kunde väcka och höja densamma. Men då nu detta olyckligtvis är förhållandet, måste det likväl anses såsom en fördel att regeringen blifvit nödsikad att, på sätt genom valordningsfrågan skett, visa hvad hon egentligen bär i skölden. Följden deraf måste blifva, att de krafter, som sträfva att, trots regeringen, hålla nationens frihetskänsla och fosterlandssinne uppe, skola sporras till ny och ökad verksamhet. I detta hänseende ha inom pressen flera glädjande företeelser varit att iakttaga, och att det tänkvärda uti den bana regeringen beträdt icke heller undgått de utom publiciteten stående politiska personligheternas uppmärksamhet, derpå hafva vi haft flera vittnesbörd. Senast hafva vi haft nöjet att från en framstående ledamot af si.sta riksdagen mottaga några betraktelser, föranledda af regeringens resolution öfver Örebro valordningsförslag, åt hvilka vi här nedan gifva offentlighet. Den aktade författaren yttrar: Det var en tid — vi minnas den mycket väl — då högt flygande förhoppningar om ex liberal och tidsenlig styrelse ännu en gång hägrade för svenska folket. Det var det bevy elsefulla året 1844. Den gamla regimen, et på sin tid så vidt. beryktade systemet,, hade lyckligen blifvit jordfästadt. Det drog likasom en friskare vind genom landets dalar och kring dess höjder; man andades lättare, i känslan af att hafva blifvit qvitt en länge tryckande börda. En ny regent besteg tronen, och ett icke ringa jubel följde honom dit. Med denna lätthet att glömma och denna benägenhet att invagga sig i ljufva illusioner, som karaktenserar alla till fullmyndighet ej ännu hunna folk, trodde sig äfven svenskarne kunna glänta på lyckans till hälften uppslagna dörr. Man tyckte sig varsna derinom bilder af en framtida sällhet, som borde blifva så mycket lättare att frambesvärja, då man redan i den nye regentens personlighet ansåg sig ega en fullgod borgen för sina förhoppningars förverk igande. Varnande röster saknades visst icke; men hvad mäktade de emot dan svindlande förtjusning, som hade gripit snart sagdt alla partier och derföre borde anses såsom ett så mycket säkrare uttryck af folkets röst. Allt andades idel harmoni. Komposition,) var dagens lösen. Det fanns snart ingen opposition mera i landet; ty hvartill behöfdes väl längre en sådan, då regenten obetingadt antogs som de liberala idgernas högste målsman och befrämjare. En och annan kärngubbe af den gamla stammen, som erinrade sig Gustaf den tredjes bekanta yttrande, då han varnades för vådan att ge den unge kronprinsen en alltför liberal uppfostran: Åh — lappri! Han blir nog rojahst, då han blir kungb — drog väl på axlarne och såg tvifvelsem ut. Så mycket mera skäl att förklara honom för en kraxancde korp, som spådde ondt i ogjordt väder. fö Sedan dess hafva snart femton år förflutit, en icke ringa tidrymd i ett folks utvecklingshistoria, särdeles ett folks, som längesedan trampat ut de politiska barnfjäten och borde halärt sig åtskilligt af sin förgångna historia. Om vi nu på fullt allvar skulle uppgöra räkningen med dessa femton år, hurudan visar sig vår behållning? Hvad har blifvit af denna frihetens morgonrodnad, som uppsteg så löftesrik och klar på 1844 års politiska himmel? Många af de så kallade 1840 års män lefva ännu, för att bevittna fåfängligheten af alla illusioner. Hvad hafva de uträttat med det understöd, som de strax voro så villiga att lemna den nya regeringen? Hvilka eller hvilken af de älsklingsider, för hvilka de lefvat och kämpat, ha blifvit förverkligad? — Hushållning med statens medel, inskränkningar i vår öfverlastäde budget, indragningar af öfverflödiga embeten, kommunala reformer, ministerstyrelse, repre) Vi begagna ett under det förflutna århundradets partistrider mycket gängse uttryck. Huru denha slags komposition, ofta försökt, men lika ofta misslyckad. slutligön förde till — enväldet. är be