Bref till en vän I Stockholm. Min gamle Ernst Ludvig! -Det var, jag märker det, alltför längesedan jag skref till dig. Du sitter så ensam deruppe å samhällets höjder och skrifver med högt beskydd dina ?bref till en vän i landsorten.? — Du måtte ingen vän ha i Stockholm; som, efter hvad du sjelf säger i ditt nyårsbref, är den sköna litteraturens -medelpunkt.? Det är det jag alltid sagt; men moster min har disputerat deremot. Ty? — säger gumman, hvarken förr eller nu har Sverges bästa eller flesta författare bott i hufvudstaden — Tegner bodde i Lund, Geijer och Atterbom i Upsala; de voro den tidens största skalder. Nu bo Thomander, Andersson och Lysander i Lund, den aflidne af Kullberg bodde i Kalmar och kom blott till Stockholm för att dö, den nye Carl Kullberg och Gunnar Wennerberg bo i Skara, Virgin i Landskrona, Gumeelius i Örebro, Wieselgren i Göteborg, Ridderstad i Linköping, Hagberg i Lund, Grafström i Umeå, Malmström och Böttiger i Upsala, Afzelius i Enköping, Börjesson i Upland, Nils. Lovån på skånska landsbygden, Onkel Adam är landtbo, Jeremias Munter bör så vidt jag vet i Karlskrona; hvartill kommer du sjelf, min kära Anders Petter, som Ju bor i Wimmerby, att ej nämna Sverges enda verkliga:skaldenatur, Nybom, som bor; lite här och lite der?, — det sade moster. Samlingen är, svarade jag, visst icke stor der i Stockholm, men desto mera lysande. Ensamt Herman Bjursten (ja, på min heder, det sade jag!) är en så lysande meteor, att han fördunklar alla landsortssnillen, döda såväl som lefvande. . Wimmerby, hederlige broder! är en egen stad; dess invånare samla på sina årliga marknader en erfarenhet, som jag i min mån användt på Herman Bjursten. Kära bror vet bäst, att jag med honom menar det allta bästa; jag anser houom nemligen vara, det han är, en rysligt stor skald, men likväl något ?pös