att framkalla en insurrektion i nästan hvilken del som helst afItalien eller i hela landet, huru hopplös framgången af ett sådant försök än skulle vara, Folket skulle kunna se att det ickt hade någon utsigt till seger, och dock hellre sätta. tro till Cavour än till sin egen öfvertygelse. Han åtnjuter samma oinskränkta lydnad och förtroende af flera politiska män härstädes; som äro redö att vid: hvad. timme som helst blindt följa hvart han än må leda dem. Här finnas personer både inom och utom deputerädekamrmaren, bvilka, om de lydde sin egen. öfvertygelse, skulle bestämdt ogilla kriget, men som nu vilja göra sitt bästa för att bringa det till stånd, om Cavour säger att det skall så vara. En man må var stolt öfver att ingifva, genom sina tfalange sin karakfer och tillryggalagda bana, ett s oinskränkt förtroende, men det ökar äfven måttet af hans. ansvar. Uti Piemont finnas partigängare, brinnande af nit för den italienska saken, ifrande för sitt lands befrielse. men. som likväl icke anse ögonblicket vä! valdt eller bundsförvandten Pai. Skulle ett krig uppstå, kan ingen. betvifla. att ju icke Österrike skall kämpa till det yttersta i försvaret af sina besittningar. Det kan slutligen duka under; men min tro är. att sålänge det kan stå upprätt, skall det försvara sin rätt till Lombardiet-Venedig. Skull stridslyckan visa sig oblid, kan det visserlige: sedan strafflöst plundras, men det faller sig svårt att tro att det skall bringas i detta trångmål förutan en hård kamp. Några af mina militäriska vänner härstädes, hvilka baft tillfälle att i egen person bedöma Österrikes trup per år 1845 och Frankrikes på Krim, äro fullt öfveriygade, att ett fälttåg mellan dc båda makterna skulle hastigt afslutas till dei senares förmån; attösterrikarne skulle fördritvas öfverallt och fransmännen med lätthet segra. Jag fäster mera vigt vid denna opinioi än den vid första påseendet synes böra ega. emedan den utgått från en officer af stor militärisk erfarenhet, och hvars omdöme icke. e:ter hvad jag tror, rönt inverkan af nationella sympatier och antipatier. Men äfven med zantagande af att en fransk och piemontesisk armå. skulle hastigt nog tillvinna sig en tryckande öfverlägsenhet öfver Österrikarne på fältet, hafva de senare en ansenlig hop fästningar, i hvilka de kunna draga sig tillbaka. och det skulle vara oförnuftigt antaga att di icke skulle försvara dessa för att sålänge son: möjligt draga ut på striden, Under dess fort gång, hvem kan förutse de förvecklningar tor kunna uppstå? Skulle det förvåna någon. som studerat. den föregående historien och de stora europeiska makternas bestående instinkter, att se ett allmänt krig slutas med en koalition mellan Ryssland, Preussen och Österrike emot Frankrike? Detta kan nästan anses såsom. sannolikt och torde. endast kunna förebyggas genom en exempellös och otrolig moderation och sjelfuppoffring från Frankrikes sida. Hvem kan vänta att det skall utveckla dessa egenskaper? Skall det inlåta sig i ett kostsamt krig utaf blott och bar kärlek till Italien och dess sak, och skall det vara :beredt att draga sig tillbaka, i händelse lyckan är med det, utan ersättning för sina kostnader och utan att förstoras genom sina.segrar? Om man nu likväl antager ett motsatt fall — hvilket här anses mest osannolikt — eller ati Frankrike och Piemont skola på sistone blifve besegrade, så tro italienårne att deras mål ändi skäll åtminstone till en del vinnas, derigenom att de stora makterna, då de återställa sakerna på deras gamla fot, skola vara måna om att på något sätt aflägsna den hotande fara för europeiska freden, hvilken Österrikes besittning i Italien obestridligen visat sig innebära. Kronprinsen-regenten har i dag hållit Konselj. RE