IiInNCcir via nalmadtit Cliticrsecnuc vVclanlns actudd 1— ty värr — icke vara händelsen, utan tidningen var vederbörligen försedd med n:o 4 och daterad den 7 dennes, samt för öfrigt i saknad af det löftesrika ördet — Jul. Då tänkte jag: det kan omöjligen vara annat än ett stort misstag — en kolossal änka, -preducerad af Östgötha Correspondenten, och ganska säkert blifver den inom kort tillbakavisad genom ett fullständigt beriktigande ifrån någon af bemälde komites ledamöter; och detta beriktigande bör, må och vill jag invänta, innan jag lemnar rum för något utbrott af min upplågande och i anncr händelse rättmätiga harm. Och jag har väntat. Jag har låtit flere postdagar framgå; med verkligen giriga blickar har jag letat efter ett sådant beriktigande; detta spejande har dock varit fruktlöst; ty de som tego, förblefvo tysta som Egyptens prester,, det var beväringskomitens ledamöter. Återstår alltså blott det i sanning otroliga och i högsta måtto nedslående: att den nedsatta beväringskomitåns verksamhet hittills i verkligheten stannat vid bestämmandet af dessa här ofvan återgifna huvudgrunder för vårt beväringssystems — af nationen kraftigt påyrkade — nationela utveckling och ordnande! Ifrågavarande beväringskomite är sammansatt af civila embetsmän, sjömän, bruksidkaie och bönder, biträdda af tvenne öfverstar ur indelta armen, hvilka senare visserligen anses vara ganska duglige såsom regementschefer; men veterligen förut icke på något sätt dokumenterat sig såsom mera framstående organisatirer: Om ock dessa öfverstar i aldra högsta grad varit sitt åtagande vuxna, utgöra de inom komiten alltför svag minoritet, nemligen endast en femtedel af det hela, för att inom den kunna göra sina åsigter gällande. Huruvida en så sammansatt komite är lämplig att afhandla en genomgripande armå-reorganisation bos oss, under dervid förekommande helt egendomliga förhållanden, hemställes till hvarje tänkande militärs bedömande, Hvad mig enskildt beträffar, får jag uppriktigt erkänna, att jag af denna kömite väntat — icke mycket. Fullkomligt inseende de svårigheter, som möta vid denna frågas nöjaktiga och för fäderneslandet lyckosamma lösning, skulle jag dock varit nog billig att tillsvidare låta nöja mig, om komiten framkommit med något, som kunnat tydas till framåtskridande och förbättring, samt af den beskaffenhet att det i sig inneburit ett, om än aldrig så litet, frö till vidare utveckling till ett bättre. Då nu deremot. frågan blifvit till snart sagdt obeskriflig grad förfuskad. och den lilla lifsgnista, hvilken hos vårt beväringssystem efter nära ett halft sesels skenlif ännu svagt flämtade, med klumpig hand blifvit totalt utsläckt; så kan jag dermed ej låta nöja mig, utan anser min medborgerliga pligt omuteligt ålägga mig och hvarje sann fosterlandsvän, att på det allvarligaste emot detta afgifva den varmaste protest. Det är en så beskaffad protest, jag nu går att afgifva på det enda sätt, som står mig till buds, nemligen i den inom landet mest spridda tidning. Om förevarande fråga kunde vclymer skrifvas; men icke viljande missbruka redaktionens godhet att åt mig upplåta några spalter i sin tidning, skall jag yttra mig — så kort som möjligt. Jag skall söka att för denna protest bjuda skäl; väl jå och koria, men — som jag tror — fullt öfvertygande inför hvar och en, som vill se och utan inbitna fördomar eller krass egoism betraktar saken med sunda förnuftets oförvillade blick genom fosterlandskärlekens akromatiska synglas. Hvar och en, som med något större intresse och uppmärksamhet följt senare decenniers militärlitteratur inom vårt land, igenkänner vid första ögonkast på beväringskomitens här ofvan återgifna hufvudgrunder de dogmer, som predikats af ett visst kotteri, och att allt detta således, som man säger: ,varit i säck, innan det kom i påse. Den enda af de fem uppställda bufvudgrunderna som, enligt mitt sätt att se, kan gillas och derföre äfven troligen af. de festa godkännes och berömmes, är den i sista punkten. uttalade, nemligen: En ny författning skall föreslås, Som upptager allt hvad som rörer beväringens utskrifningssätt, mönstringar och möten m. m. Mången torde, vid ett flyktigt genomögnande af denna punkt, anse den temligen -obehöflig bland öfrige hnfyudgrunder, enär det vill synas följa af sig sjelit, att de förändringar, som komma att vidtagas vid vår beväringsinrättning, äfven måste. genom en ny. författning nationen meddelas. Men. den, vid: första påseende meningseller menlösa punkten bär inom sig en ganska djup och välgrundad mening, hvilken genast framstår, om man accentuerar orden .a och all. Här är nemli.en meningen: att föreslå en författning, upptagande allt -som rörer beväringen, med alla (detta ämne berörande) gamla fö fattningars dödande. OIefterrättligheten hos vårt författningsväsende ir fullt fättlig för hvarje samhällsmedlem, och ändå fortfar denna Belt och hållet afvita praxis: att låta alla gamla utlefvade författningar grvarlejva, men i oändlighet och -delvis ändra, öka och stympa dem — med thy itföljande mångfaldiga, mer och mindre religa förklaringar. Följden häraf är naturligtvis; att våra författningssamlingar bilda ett sammelsurium, som ingen menniskas minne kan tillegna sig och som oafbrutet åstadkommer missförstånd och misstag hos underordnade och lydande, trakasserier och olika tydningar Hos förmän, påfordrar ett öfver höfvan ökadt antal af embetsoch tjenstemän, samt framkallar ett med allt detta förenadt gränslöst skrifveri. Att en genomgripande reform härutinnan af. behofvet är högeligen påkallad, medgifves väl af det stora flertalet. Heder och ära derföre och åt vår vördnadsvärde veteran inom armen, generalen m. m, LF. Lefren, hvilken — på den tiden öfverstelöjtnant. — 1 egenskap af sekreterare inom den år 1819 bildade si k. defensionkomitee, i åran Ar KR TRE Te mt POE