gonen. Dernäst ihoplade hon det slags uppshippna pratsämhet; som bön anmärkt-hos sin far mot slutet: af måltiden; med den. tystnad. som han iakttagit vid början af densamma, och tyckte sig deraf göra den slutsatsen att vörksamma och besvärande tatkar först upptagit könomg; Hvilka tankar hah sedan: sökt görå sisoäfomed. Ändtligen omfattade hennes oroliga själ öfverenskommelsefimed Gudmär angående brefvet; som skulle skrifvas till fadern. Tjenade det nu till något? Bland alla dessa tankar gaf ingen någon ljuspunkt att dröja vid; utorå en, ett slutligt möte med hennes trolofvade — hon måste träffa honominnan Hon Yestes..us....ii..ssnees SÅCck, hvad det. är ledsarit att du ej kan prata i afton, Majken! förklarade Emilia. Sjelf är jag i så lätt lynne, att det riktigt är åkostande att tiga. Men sej här hå viherr Möss redan tillbaka ;yHvad tr det om; pappa?, frågade Majken, som genast såg att något tilldragit sig: yJay den frågan skulle jäg vilja. göra dig. Om du går upp:på dina rum, så kommer jag straxt efter HM Det strök liksom ett moln öfver Majkens inrösynt ed RE Honhgick: skyndsamt upp till sig; och sedan hon tändt lampan, satte hon sig stilla: att vänta. ; r H , så Hön behöfde ej vänta länge, ty några minuter sedHare inträdde fadern. bad Det var längesedaäwssade han med en ton, snarare tydande påen smärtsam förlägenhet än någon vrede, det var längesedan, mitt barn, som jag var här uppe, och: en stund i eftermiddag trodde jag att Vi alla tillsammans här Skölle ha fått en trefligare afton än vi ni kädhbända få n ng rant sDå5jsg der nöre frågade hvad som händt,