Tre emboetsverk och nio öre riksmynt. Möjligen torde några af våra läsare erinra sig en ganska häftig strid, som för flera -år sedan kämpades mellan två advokatfiskaler om två skillingar bko. Den striden afsåg dock en principfråga, nemligen huruvida staten skulle gå förlustig 2 sk. högre karteafgift å Hvarje handling af ett visst slag, som ofta förekom vid domstolarne.Det gällde således i grunden ganska många tvåskillingar för statsverket. EsMen den tilldragelse, vi nu skola omtala, gäller blott 2 sk. 9 rst. eller nio öre riksmynt för en gång. Om nämde belopp har förts en vidlyftig skriftvexling, som vittnar dels om en stor embetsmanna-animositet och dels om riktigheten af den gam!a satsen, ratt i Sverge uppoffras ofta 10 rår, för att få veta hvar den 11 riksdalern tagit vägen., Statskontoret hade i och för granskning af Örebro läns utflyttningsmedels räkenskaper öfversändt dessa till generallandtmäterikontoret. Detta anmärkte dels några oriktigt införda bråktal å hemmanslotter, dock utan vidare betydenhet, och dels att en utflyttande — d. v. s. en person, å hvars egendom verkställts laga skifte — har bekommit 67 rdr tre skillingar i stället för 67 rdr ire russycken banko. I anledning af sist anmärkta förhållande vägrade statskontoret att ersätta skilnaden mellan nämde belopp — d. v. s. nio öre, och utfärdades således anordning å sistnämde summa. Konungens befallningshafvande i Örebro fann sig emellertid pikerad ifver denna åtgärd, tog derföre fram luntan ånyo, och efter en sorgfällig granskning befanns det att .en missskrifning i de å landskontoret upprättade räkenskaperna inträffat på det sätt, att siffran 3 blifvit införd i oriktig kolumn: — de nio örena skulle således äfven utbetalas, sedan misskrifningen blifvit uppdågad. Då felet uppkommit på landskontoret, ehuru alldeles oafsigtligty och beloppet ifråga icke var af ringaste betydenhet, lät naturligtvis landskamreraren dervid bero och tillsköt af egna medel dessa nio ören — tager väl läsaren för ifvet? Misstag! — En embetsskrifvelse, underteckpad J. C. Åkerhjelm (landshöfdingen) och kontrasignerad J. O. Högström (landskamrer), afgick skyndsammast till statskontoret, uti hvilken väl erkändes, att ett skriffel blifvit begånget, men yrkades att de ifrågavarande nio örena ändock skulle utbetalas. Statskontoret nödgades nu återigen taga fram Iuntan, för att låta granska den och kontrollera uppgiften. Då den befanns riktig, var det klart, att statskontoret derefter utfärdade en anordning å oftanämde nio ören, hvilka särskilt måste verificeras och bokföras både i statskontoret, landskontoret och ränteriet. Förstnämde -embetsverk måste vidare om åtgärden aflåta en skrifvelse till länsstyrelsen i Örebro, jemte anordningen, och en dito till generallandtmäterikontoret. Emellertid har denna betänkliga nio-öressak föranledt omkring ett dussin bref och anordningar i koncept och afskrifter samt omkring fyra dussin underskrifter! Det är klart att allenrast papperet till nämde bref och anordningar uppgår till flerdubbelt högre värde än dessa 9 ören, att icke tala om värdet af den tid, som vederbörande embetsmän fått förspilla på denna bagatell, m. m. Om nu förbållandet varit sådant, att Örebro län haft en höfding, hemmastadd i sin tjenst, och derjemte, hvad i dågligt tal kallas, haft skinn på näsan, så hade Zan ganska säkert alldeles icke, då landskamreraren till landshöfdingens underskrift framlade reklamationen om dessa I ören, försett en i sak så futtig handling med sitt namn, hvaraf följden tvifvelsutan blifvit att expeditionen icke blifvit afsänd. Det hade ju varit ett lämpligt och icke ruinerande offer på fosterlandets altare, om begge -dessa embetsmän salat ihop beloppet och insatt det i ränteriet, ifall den;som ialla fall föranledt misskrifningen, icke mäktat med att ensam tillsläppa dessa nio ören. Vinsten af nyssnämda åtgärd hade varit, att statskontorets dyrbara och starkt anlitade tid icke hade behöft tagas i anspråk för denna, i alla hänseenden småaktiga sak.