Skynda dig.då — viäro riktigt nyfikna uppmanade: Emilia. 3 Jo, jag tyckte att det xar natt och -attjag sof; under en lugn och behaglig hvila, då någon sakta rörde !vid mig. Jag slog upp ögonen och :såg .den unga främmande qvinnan, som hvilar i vår kyrkogård, sitta bredvid -.mig. Detta bar jag visserligen drömt förut många .gånger, men aldrig har jag erfarit det intryck, ;som jag erfor i natt, och aldrig har jag förr sett henne se så ut. Hon var så -obeskriSigt skön och hon smålog så ljuft, så fridfullt, ja.så gudomligt som ingen på jorden kan le. Blef du icke rädd? frågade Emilia. Ack, nej, jag har så vant mig vid henne att hon aldrig kan hos mig uppväcka den känslan. Nå, vidare då? : Hon sade till mig med-en röst, hvars mjuka tonfall och smekande ömhet fängslade mitt hjerta: Stig upp och följ migl Jag steg upp, jag följde henne och vi foro — jag vet ej huru —-.genom luft och -haf till en aflägsen sjöstrand,: till en storstad, der vi stannade framför ett litet hus, omhägnadt af stora mörka träd. Gå in der,, sade hon, så får du se.,.. Här öfvergöts Thorborgs ansigte af en mörk sky, hennes läppar stammade öch hon syntes så förlägen som om hon berättat en historia ur verkligheten. Men är du tokig, du lilla sensitiva — det är ju blott en Aröm. : Ja, det är sant. Men denna dröm hade en tydlighet, som nästan förskräcker mig; och om, såsom jag vid början sade er, det vore tänkbart att själen under sömnen kunde lemna kroppen, så gkulle jag bestämdt: tro att det var förhållandet med min själi: natt. Kära du, uppmanadeEimilia; uppehålbdig