ten och falla i en liten -sofveblund -på -morsonen... Nu kan du rätt gå din väg och inte hindra: mej längreln Men hade Vivika natt sig i sinnet att vara gullegod, så blef hon ändå härutinnan: öfverträftad af husbonden, som i glädjen öfver sonens triumf och sin älskling Majkens förnyade besök gick ända derhän — hvad icke i mannaminne händt — att han i ett slags urskullande ton sade: Jag förstår, du hade att -tälla med middagen! en mildhet, som föranledde gumman att föra förklädsnibben till ögonen, i det hon helt bäfvande sade: Jag hoppas att pastorn inte på något vis finner sej illamående? Det var ett riktigt enfaldigt sladder det der jag hade för mej i går qväll — jag menar historien om presten, BOM ;..D Har ingen nöd! inföll kapellpredikanten, mycket road af denna sin egen seger, hvilken itan tvifvel var .märkvärdigare än Gudmars. Iyvärr blef det dock den sista på flera år. En timma senare se vi Majken och hennes ilskare sittande i ljuf förtrolighet inne i Thorborgs nunnecell, medan den lilla elfvan sjelf ilar upp och ned, bestyrande om alla slags anordningar för trefnaden dernere. Majken ärnade stanna tills emot skymningen,.då Thorborg enligt Hjelms förslag skulle göra henne sällskap till Svartskär och der dröja öfver natten. Nu frågar jag dig, min Gudmar, öm en sådan bär stund, då man riktigt tagit afsked från allt tvång och då man af hela sin själ hängifver sig åt hvarandra, icke är värd ett och annat offer? Jag. kännersmig sålycke lig, att jag nära nog anser som;en nödvärm dighet att lyckan. alltid måste.vara vilkorlig. Tyst, älskade! Du vill alltid resonnera,