dagen. Då Ödberg om måndagsaftonen kom hem, var klockan emellan en qvart och half 7, ty vittnet påminte sig att flickan Ezla Brundin, som strax derefter var utc, yttrade då hon kom in: Nusär klockan half 7. Ödberg yttrade då han hemkom: Jag skulle springa hem med den här tidningen, som Berg lemnade mig och som jag. hade glömt, . Han talade sedan om att han skulle gå på Ladugårdslandsteatern, samt var munter och såg mycket glad ut som vanligt. Han stälde mössan på skänken och gick ut i förstugan, der tvättbunken står. Flickan har sagt, att han tvättade sig, och då han kom in fick. han af henne en handduk, och vittnet såg honsm torka händerna. Fråga hade emellertid uppstått stt Berg, som var hemma, skulle följa med på spektaklet, hvartill Berg svarade tidberg: Ja, om du bjuder.. — Nej, de. till har jag icke råd., genmälde Ödberg, hvarpå Berg återtog: Vi kunna gå halfva vägen hvar.. Äfven härtill hade dock Ödberg vägrat, sägande till Berg, att om han ville gå, så fick han bekosta det sjelf. Berg bestämde sig också att gå, hvarpå, sedan han klädt sig samt Ödberg borstat sin mössa och satt i ordning sin halsduk, båda tillsammans aflägsnade sig. På aftonen kl. 10 kommo Berg, Ödberg och vittn-ts son Carl på samma gång hem och alla gingo till hvila. ; Tilldragelserna under tisdagen ihågkom vittnet icke så noga, men mindes att det varit fråga om mantalsskrifning och att hon påyrkat, att Ödberg skulle på sin förteckning anmärka, att han för närvarande ej hade bestämdt arbete, hvilket Ödberg dock icke velat, utan sagt. sig skola gå til sin mor, för att få en förteckning att skrifva efter, så att det blefve riktigt. är . På onsdagen hade Ödberg kommit hem vid 3-tiden, varande dervid hvarken full eller nykter. Han såg ledsen ut och det märktes -att han gråtit. -Vittnet hade derföre frågat: Hvad går åt Ödberg? Härpå svarade ban ingenting, och vittnet hade återtagit: Hvarföre är Ödberg ledsen? Härtill genmälde ha sDet kan jag ej säga åt madam. Han satte sig derefter på en stol och såg ledsen ut, men grät ej. Snart gick han dock åter ut, men återkom efter en stund och satte sig ånyo och såg ledsen ut. dervid vittnet tillsporde honom: Hvarför skall Ödberg sitta så der? Ödberg svarade endast: Om Bergen ändå komme hemv, då vittnet återtog. Hvad vill Ödberg honom ? Jos, svarade Ödberg, jag vill, sälja mind rock och mina byxor. Härtill genmäldejlvittnet: Det blir ingenting: utaf; för han har sjelf arbetat för kläderna och bör derföre också begsgna dem;, och då Ödberg tillade: Hvad vill madam. göra då, om jag skänker honom dem?, så fullföljde. vittnet: bet får -ej ske här hos mig, för Ödberg har -sjelf tungt arbetat för dem Ödberg yttrade då: Jag et flanes inte några kläder, inte någon rock, för det finne: dez nog på Långholmen. . 3 Ödberg afbröt här vittnet mycket häftigt: Sade jag det, madam?: Det är osanning.e:. 1 : Ordföranden nedtystade den anklagade. hvarpå — enkan Lönnborg fullföljde och berättade,att Ödberg derefter hade satt sig vid bordet; på. hvilket hån stödde armbågarne och höll händerna för ansigtet, yttrande för sig. sjelf under det. han satt så: OQ, min Gud, månne: jag kan få syndernas förlåtelse? Ack nej, nej!. Han. satt derefter. stilla -på,;samma sätt, och flickan Edla, kom till vittnet.och bad henne gå fram och se huru Ödberg grät. Vittnet ystrade då till honom: att. han skulle vara tyst, och ejhamnågra sådanader dumheter för sig... Härvid fästade:sig lik icke Ödberg, utan yttrade han, fortfarande upprörd, endast: Bekänn, bekänn! Nej, jag kan ickel Vistnet hade, medanledning häraf, sagt till konom: Om Ödberg har något på sitt samvete, så säg det, och kom ihåg, att han har en gammal mor och sysrar. Emellanåt, skrattade han och oemelJanåt grät han. Hos vittnet inneboende gvinspersoner Wenherström yttrade nu till. honom: Akta:sigsÖdberg, för sådana der ord, ty han kan inte veta hvad jag gör honom i qväll för det.— Härtill svarade Ödberg ingenting, men någon stund derefteryttrade han: Om mi ä snälla och tysta, så skall jag tala om för; er om mördet på öfverstinnan. Och derpå berättade han, att han. varit uppe i huset der hr Westin. bodde, hvarest utanför porten stått en vagn, i hvilken. sutit en, piga och en, konstapel; och att han af hr Westin: fått vetay att öfverstinnan, som bodde der i huset, var mördad. Vittnet påminde sig äfven, att ham talat om att -hon-varit skuren i halsen, och hade. han, då han. berättade detta, gjort ett tecken åt halsen med handen. Sedan taladesingenting; vidare om saken. 0 Å Vid -6:tiden chemkom Berg, hvarpå Ödberg begärde att få sina penningar. Hvadiskall han med dem? hade vittnet frågat, hvartill Ödberg genmälde:. Jo, jag skall ut och supa : Vittnet gjorde derpå liqvid med Ödberg, på sätt denne sjelf berättat. Sedan Ödberg mottagit penningarne begärde han att få sina rockar, dem flickan gick upp efter. Då han nu tog dem jemte sin sele. i afsigt att gå, yttrade vittnet, som nu förmedade att Ödberg ämnade flytta sin väg, till honom, att om han varit-en riktig karl, så hade han sagt ifrån att han ämnade fiytta. Ödberg gick dock utan att svara och vittnet såg honom ej sedermera. Af polisbetjeningen hade hon sedan fått veta, att han legat i trappan om matten, hvaröfver vittnet förundrade sig, då han ej hade sagt ifrån att han ämnade flytta. 2 Ordföranden tillsporde Ödberg, hvad han härom hade att säga. Ödberg:. Hon står och narras inför domstolenin Ordföranden: Har: du ej sagt att.den mördade var skuren i halsen? Ödberg: Nej, det har jag ej. Jag.satt oeh tänkte på .mantalsförteckningarne och att jag skulle komma på arbetsinrättningen och derföre var jag ledsen; men: gret gjorde jag ej. Jag bar godt förständ och godtminne., Ödberg upprepade nu sin förra berättelse om hvad han hade sagt då han hade kommit att tänka på den ställning, i hvilken gerningsmannen till det nyss föröfvade mordet måste befinna sig, och tillade derpå: Huru i Herrans namn kan jag ha sagtatthon var skuren i halsen? Huru kunde jag veta det? Jag står här i fångdrägt, och derföre kan de ljuga på mig så mycket de vill; men ännw har jag icke mistat mitt förstånd. Ordföranden (till Lönnborg): Kan du taga på din ed hvad du nu berättat? Ödberg (infallande): Det kan hon inte! Enkan Lönnberg förklarade sig likväl taga hvad hon uppgifvit på den aflagda eden. (Forts.) a — Då i förrgår inför rådhusrättens 3:dje afdelning åter förekom ransakningen med snickaremästaren G. Gelin, stadsfiskalen poliskommissarien ST an RINGS TIGA