När blir Sverge en gång moget. (Ur Tllustrrerad Tidning.) Så ofta i vårt land någon reform af friskare art och frisinnad anda är i görningen eller blott i fråga, kan man vara säker på att från de konservativas läger höra: Det är alldeles för brådskande, alldeles för tidigt, Sverge är ännu icke moget ete. Ett färskt exempel derpå hafva vi uti valordningsfrågan för städerna och hvars första akt snart är utspelad. Flera städer och bland dem Sverges egen hufvudstad önskade och, med stöd af den nya grundlagen, antogo personlig rösträtt eller detsamma som de flesta andra civiliserade länder redan ega. Men då haglade protester som bekant är, och regeringen lät öppetförstå att det knappast var värdt att ens knysta om personlig rösträtt. Sverge är naturligtvis icke moget än. Då blir den första frågan: Huru kommer det sig att andra länder långt före detta hunnit mogna? Norige, t. ex., som i sexårhundraden låg fjettradt vid Danmarks fot, knappast drömmande om frihet, blef likväl 1814 ien hast moget för en af verldens bästa konstitutioner och har under densamma utvecklat sig till ett välmående och kraftfullt folk. . Danmark, som sedan urminnes tider suckat under despotismens jernspira, var icke desto mindre år 1848 också genast moget för konstitutionel frihet och ådagalade 1 kriget mot hela Tyskland ett mod och en patriotism, som man, med kännedom af dess urgamla slafveri, omöjligen förut kunnat tilltro detsamma. Norges borgerskap blef genast moget för personlig rösträtt, och Danmarks hela folk likaledes moget för en till och med mycket friare valordning. Norge och Danmark hafva, med ett ord, mognat, det ena redan för 45 år sedan och det andra för 11 år tillbaka. Men Sverge, som räknar sina frihetsanor ända från hedenhös: Sverge, som aldrig länge kunnat fördraga vare sig uteller inländskt ok: Sverge; som i de mest brydsamma tidskiften förstått reda sig, jJa till och med utan kungar, såsom i Engelbrekts och Sturarnes ärofulla tid: Sverge, som icke allenast varit nog för sig sjelft, utän äfven räckt till för hela?Tysklands frihet, under det trettioåriga krigets glänsande dagar: — Sverge är ännir icke moget, icke ens för något så enkelt som personlig rösträtt — Sverge är ännu en kart, hängande i tidens träd, envist grön och hård, trots så många seklers sol, pröfningar och strider!!!— Så tro åtminstone vår regering och vår konungsliga byråkrati. När blir då Sverge — detta land af idel omyndige och öfvermagar — när blir det väl en gång moget? Detta är verkligen svårt att bestämdt säga. Men detsynes nästan, som behöfdes det någon större verldshändelse, för att äfven vårt land måtte kunna uppnå sin myndighetsålder, t. ex. någon större hvälfning, liknande den af år 1814, då Norge passade på, eller den af 1848, då Danmark passade på. Kanske gäller det blott att passa å, när rätter tid är inne, och då vore det väl bra dumt att inte göra det. Det mullra i Italien, en verldsexplosion är icke otänkbar. Hvem vet, kanske blir det Italien, som Sverge kommer att tacka för en förnuftig representationsreform.