I en skrifvelse, daterad dei 31 Aug. sam. ma år till lord Ponsonby, engelsk minister : Wien, öfversänder lord Palmerston en depesch från franske ambassadören i London hr Beaumont, innehållande en begäran om Englands medverkan att förmå Österrike till att inställa alla slags anfall emot Venedig. Lord Ponsonby anbefalles att göra Österrikiska kabis nettet uppmärksamt deruppå att om franska regeringen nu visar sig fredlig, så är det ingalunda af brist på förmåga att föra krig, ati hvarken soldater eller penningar fattas Frankrike, och att dess regering, som i sin nuvarande politik endast understödjes af nationens kalla förstånd, skulle af samma nation helsas med entusiasm, ifall den ville följa en motgatt pol:tik. En senare skrifvelse af den 9 Okt. innehåller varningar till Österrike, med anledning af det i Italien herrskande nationalhatet emo denna makt, jemte en erinran om att i följd häraf Österrike icke eger den ringaste utsig att på något för sig nyttigt och. beståndande sätt kunna bibehålla sina italienska -besittningar. I denna depesch, som lord Ponsonby anmodas att uppläsa för utrikesministern baron Wessenberg, ber lord Palmerston slutliger Österrike besinna, att huru benägna dess vänner och bundsförvandter än må finnas till bistånd, ifall det hotades i sin egna och rätt mätiga ställning i Tyskland, så förefinnes i afseende på dess anspråk att lägga sitt ok på italienarne en så allmän opinion om dessa anspråks orättvisa, att i händelse af ett krig man å grund häraf skulle lemna Österrike alldeles på egen hand. söDen sista af de här införda depescher, skrifven den 11 Nov., då Italien redan var fullkomligt kufvadt, meddelar en skrifvelse från engelske konsuln i Milano om det förtviflade tillståndet i Lombardiet, med uppdrag at! gifva Österrikes utrikesminister del deraf. EfAÄfven här ytttrar Palmerston öppet, atticke ens medgifvandet af några nationella institutioner skulle numera förmå att öfvervinna italienska folkets afsky för det utländska väldet. Lorden anmärker, att rätta ögonblicket just nu vore inne för Österrike att ingå en öfverenskommelse, hvarigenom Lombardiet blefve befriadt från dess ok, sedan dess armå nu återeröfrat denna provins och en sådan åtgärd derföre icke kunde anses ha skett af nödtvång. Vidare fästar han uppmärksamheten Ph huru vigtiga förändringar-snart förestode i rankrike, och att resultatet deraf kunde bli ganska ofördelaktigt för Österrike. Man kunde svårligen fänka sig, att en österrikisk armå blefve i stånd att motstå en talrik fransk här, understödd af en allmän resning inom Italien. Troligare vore, att Österrike i sådant fall skulle helt och hållet förlora alla sina italienska besittningar. Af en sådan konflikt — fortfar lorden — skulle visserligen ett allmännare krig hunna uppkomma; andra makter skulle kunna ställa sig på Österrikes sida. . Men är väl österrikiska regeringen så säker på, att ens Tysklands sympatier skulle följa henne i hennes bemödanden att lägga ett ännu tyngre ok på Italiens folk? Och nationalitetsprincipen, som i detta ögonblick utgör hela Tysklands fältrop, skulle icke den inlägga en högljudd protest emot Österrike under en dylik kamp? I stället för att på egen hand profetera nöja vi oss fortfarande med att anföra så väl de fakta och omständigheter, som. synas egnade att underhålla fredsförhoppningarne, som dem, hvilka tyckas konstatera att kriget är oundvikligt. Så heter det nu, att franske ambassadören i Wien herr de Banville föreslagit kejsar Frans Josef i sin suveräns namn en sammankomst, i hvilken båda monarkerna personligen kunde förhandla om lösningen af de uppkomna förvecklingarne. Dresden eller Stutgart föreslås såsom mötesplats. Österrikiske Kejsaren har icke straxt svarat på inbjudningen, utan hal den 12 skickat en kurir till Paris med en egenhändig skrifvelse, hvars innehåll icke kar anses såsom obetingadt bifallande. Det äl! förmodligen under intrycket af dessa under rättelser, som Parise börsen på ett par dagar kände sig något lugnad. A andra sidan erfar man af flera korrespon: denser, att ryktet om grefve Walewskis afsked som först uppstod i London, nu också sprid sig i Paris. Korrespondenter från Paris be rätta, att det är Walewski sjelf, som önska afgå, och orsaken härtill skall vara att har har varit obekant med de underhandlingar som fördes med hofvet i Turin om prins Na poleons giftermål. I anledning häraf anmär kes, att numera ingen af ministrarne, utan blot prins Napoleon är i besittning af kejsarens fulla förtroende, och att prinsen genom sine förbindelser med republikanerna och de po litiska flyktingarne är noga underrättad om förhållandena i Italien. Kejsaren skall efte) Orsinis mordförsök ha blifvit öfvertygad, at Italiens befrielse från det främmannde oke är ett nödvändigt vilkor för hans egen säker. het... Vore detta förhållandet, så måste har så mycket mera nu känna sig uppfordrad at icke svika de förhoppningar, som han sjeli uppväckt. Att prinsens giftermål med sardin ska prinsessan Clotilda skall framkalla en mi nisterförändring i Frankrike ör emellertid änn blott en helt lös förmodan. Deremot är de blott en mening om, att denna förbindelse ha stor politisk batydelse, hvilket de haifofficielle tidningarne också franhålla i starka uttryck aa a a fa IR a FER pet Nera