Läroverkskomitens betänkande. (Forts, från N:o 7.) Latinet. Då skolorna i vårt land numera blifvit bildningsanstalter, som hos sig förena egenskapen af lärd skola med den af realskola, samt de tvenne lägsta klasserna äro för alla lärjungar gemensamma, har komitn, på grund deraf, i likhet med föreskrifterna i den kongl. stadgan, föreslagit, att läsningen af latinet först i tredje klassen skall begynna. HLärjungen bör i denna klass få inhemta det vigtigaste af läran om ordens böjning jemte genus-reglor, samt äfven kunna begynna med läsningen af någon lämplig krestomati. Det är naturligt, att den anvisade tiden kommer att i första rummet egnas åt inlärandet af de vigtigaste paradigmerna.. Men om denna läsning ställes så, att läran om verbet så snart som möjligt inträder, bör det lätteligen låta sig göra, att i sammanhang med undervisningen i modersmålet, och till en del såsom stöd åt denna; låta lärjungen muntligen och skriftligen bilda kortare -latinska satser, dels med användande af de ord, som i grammatiken förekomma, dels af särskilt för detta ändamål utantill lärda vokabler. I följande klass fortsättas läseöfningarne, gående från det lättare till det svårare. Kunskapen i formläran utvidgas, och läsningen af syntaxen börjar, hvarunder lärjungen isynnerhet bör göras uppmärksam på reglorna i casusoch congruens-läran, i den mån de föranledas af förekommande läseöfningar. Fortsättas och utvidgas härunder de extemporerade skriföfningar, till hvilka redan en början skett i föregående klass, så kunna dessa nu sluta sig till läsningen af Cornelius Nepos, och några af hans lättaste biografier hinna inhemtas. Då inga skriftliga hemarbeten ännu i denna. klass fordras, så blir det så mycket angelägnare, att jemte de muntliga öfningarne låta ett icke obetydligt antal. extemporerade skriföfningar på lärorummet förekomma och deribland, att ett par gånger i veckan låta lärjungarne på sina taflor från svenska till latin öfversätta ett för dem dikteradt tema, så mycket som möjligt lämpadt efter Cornelii uttryckssätt. När i femte klassen samma författare än vidare förekommer, så torde likväl ett. temligen. oafbrutet fortskridande från det lättare till det svårare kunna ernås, om man börjar lösåret med en repetition af den del af Cornelius, som i föregående klass blifvit genomgången; och uppskjuter däsningen af de. svåraste biografierna till slutet. Hvad. beträffar de fortsatta och allt vidare utsträckta grammatiska öfningarne, hvilka fortfarande böra afse formlärans noggranna inhemtande, jemte det de numera sluta sig till syntaxens vigtigaste reglor, lärer här såsom öfverallt böra strängt fasthållas den grundsatsen; att först småningom och efter sorgfälliginöfning af det vigtigaste. låta enskiltheterna inträda så, att dessa endast efter hand ansluta sig till flitigt anstälda rePpetitioner. per Till de extemporerade skriföfningar, som äfven i denna klass böra fortgå, har komiten ansett numera äfven böra läggas ett hem-tema i hvarje veckaFår man antaga, att i de tvenne nedre klasserna, der latinundervisning förekommit, formläran så grundligen blifvit inöfvad, att det för de påföljande endast återstår att underhålla det meddelade och befästa det i minnet, så torde i den femte klassens båda afdelningar den hittills endast påbegynta och till sina allmänna grunddrag inhemtade läran om syntaxen till den grad -böra blifva hufvudsak, att läsningen af de författare, som här tillkomma, företrädesvis bör afse en klar uppfattning af densamma, numera äfven utsträckt till hvad den innehåller i afseende på tempusoch modus-läran.. Valet af den prosaiske författare, som för sådant ändamål utses, kan till en viss grad anses likgiltigt, endast han motsvarar den nyss uppstälda fordringen; men om Julius Cesar, enligt komitens förslag, till följd af sitt enkla skrifsätt här föredrages såsom mönster för latinsk prosa, så blifver det angeläget, att denne författsres behandling af sitt språk icke allenast genom muntlig, utan till en del genom skriftlig öfversättning göres så åskådlig, att skilnaden mellan lagarne för båda språken, det klassiska och modersmålet, tydligt må framstå för medvetandet. Läsniogen af Ovidius, hvilken författare, hvad det poetiska uttrycket beträffar, företer enahanda enkelhet, ide bästa af sina skaldestycken, som Julius Czxsar i den obundna stilen, har komiten ansett kunna bidraga till vinnande af nämde ändamål på samma gång som denne författare må läggas till grund för inöfvandet af prosodiken. När åter i den sjette klassens båda afdelningar, utan att för öfrigt valet af vissa författare eller följden af deras läsning, hvarken här eller inom öfriga klasser föreskrifves såsom ovilkorligen bindande; Cicero och Livius, äfvensom Virgilius, börja studeras, så innebär inträdet af dessa författaresläsning bland kretsen af läroämn-na redan i och för sig föreställgen om ett undervisningssätt, som icke kan vara blott och bart grammatiskt. Då mängden af läroämnen knappast medgifver möjligheten att anslå särskilta lärotimmar åt undervisniug i romerska antiqFiteter och mytologi, utan detta studium dels måste anförtros åt privatfliten, dels sättas i samband med den historiska undervisningen, så blir det så mycket angelägnare att läsningen af de författare, som på detta och nästföljande stadium af undervisningen förekomma, afser ett fullständigande härutinnar, så att en i möjligaste måtto klar uppfattning af de