ar Adliga SAUSkapel. Bref från Upsala. Upsala den 16 Jan. Vår s. k. mellantermin har tilländagått lugnt och stilla, utan att just något anmärkningsvärdt passerat. Den akademiska verksamheten hvilar under ferierna i det närmaste, och inom stadsoch umgängeslifvetär det ej mycket som förtjenar allmän uppmärksamhet. Dock har en händelse passerat, som rör universitetets annaler, vi mena teologie doktorn, prosten Segerstedts dödliga frånfälle. Jemte en anmälan om hans död har en kort nekrolog öfver honom varit i Upsalatidningarne synlig. Doktor Segerstedt var en ovanlig och olycklig man, om han också, såsom menniskor gerna påstå om hvarandra, sjelf dertill bar största skulden. Början af hans bana, ja! en en god del deraf var ljus, nästan lysande, men den började stupa nedåt och blifva skum, bland förvillelser och bekymmer. Han var utan gensägelse en af de utmärktaste alumner, elementarläroverket först och sedan universitetet uppfostrat. Efter aflagda olikartade lärdomsprof och derefter skedda befordringar stannade han vid valet af det akademiskt-teologiska yrket, blef prest, teologie adjunkt och pastor prebendarius. Måhända var denna bana den minst öfverensstämmande med hans lynne och böjelser. Utan tvifvel hyste åtminstone hans förmän denna öfvertygelse. Doktor Segerstedt egde, inom flera kunskapsgrenar, en ovanlig beläsenhet, utvidgad och befästad genom en högst snabb uppfattningsförmåga, mycken själsliflighet och ett synnerligt troget minne. Förmodligen var han icke något snille, men han visade understundom en viss förvandtskap dermed, genom en blixtsnabb tankegång och qvick fyndighet under nästan alltid glädtigt lynne. Perception och kritik voro emellertid hans starkaste sidor, och ehuru han äfven hade sinne för mer än ett slag af skön konst som han till och med utöfvade; mera likväl till egen tillfredsställelse än till. andras, så var han dock hvad den sköna konsten beträffar egentligen blott en beläsen kritiker. På det hela var väl doktor Segerstedt, beträffande sina själsförmögenheter, tankens reda, klarhet och skärpa, sin beläsenhet, sitt minne och sin framställningsgåfva, en af de utmärktare lärde och lärare, teologiska fakulteten egt, eller rättare hvilken som helst bland fakulteterna; hvilket omdöme dock ej får gälla sutet af hans bana. Sedan han erhållit en teologisk adjunktur, vann han på denna bana ingen vidare befordran, eburu den vetenskapliga bildningen sannolikt icke var det fält, på hvilket-han blef slagen af medtäflare. Redan innan han gång efter annan gått miste om sökt befordran, hade betydliga ekonomiska svårigheter för honom börjat inträda, hvilka hade sin grund dels i .en oförståndig utvidgning af biblioteket utöfver behofvet, inköp af konstalster, musikalier, instrumenter och dylikt, dels i ett nog mycket sangvimiskt lynne, som hänförde honom till förvillelser, inom ett mindre regleradt umgängeslif. Att under sådant förhållande de eko: nomiska svårigheterna årligen och dagligen skulle blifva allt mera tryckande, ligger i sakens natur. En bemedlad ädel vän vågade mycket för honom och gjorde säkert en betydlig förlust, men det förslog ej, och hjelpen kom för sent, ty det dröjde innan man lärde känna vidden af doktor Segerstedts ekonomiska förlägenhet; den ambition, den ordhållighet, den punktlighet, hvarmed han med utomordentlig ansträngning skötte sina penningnegociationer, ända in i de senaste åren, dolde till betydlig del hans ställning. De, som hafva känt doktor Segerstedt från hans unglingaår och: hans den tiden goda och barnsligt glada hjertelag, de, som äfven känt honom från den obrutna mannakraftens dagar, med hans städse otillfredsstälda kunskapsbegär, hans lifliga konstsinne, de våga hysa den förmodan, att, hade man i tid haft mod att tro på hans betydliga gåfvors fruktsamma användning under framtida lyckligare omständigheter och ädelmod att pröfva denna tro med att genom befordran afhjelpa hans ekonomiska förlägenhet, bade han egt medel att förskaffa sig det husliga lifvets förädlande trefnad,så bade han blifvit, för sig och andra, en helt onnan rergrn. Han är nu död, och blir förmodligen — hvad som torde vara det bästa för något hvar — bortglömd, utom af den deltagande vänskapen. Ingen, som känt honom närmare, kan utan en känsla af djup sorgsenhet blicka ner på denna allt för tidiga graf. : Den skandinaviska knutsexan med den helstekta grisen å det festliga bordet uteblef ej