ETT KÖPMANSHUS I SKÄRGÅRDEN?) . ROMAN Ar EMILIE CARLEN. Gam!e Storke-Pelle, som med stor vigt tager sin värdighet såsom förste jaktkarl i akt, sitter nu och läser aftonpsalmen vid groggen — han tycker icke att det ena skämmer bort det andra — men för att gifva det myckna groggandet ett mindre farligt exempeli sin unge kamrats ögon, låter han honom alltid förstå att det är i följd af något svårt maglidande, som han är tvungen att så ofta göra våld på sina nykterhetsvanor. Naturligtvis dristar sig icke Lommen att le honomsi ansigtet, men bakom gamle Storkens rygg gör Lommen allehanda lustiga saker. Den unge sprittande håtte-pilten förer, liksom de flesta nordhäåttingar, fiolen med sig på sjön. Du vet att de för närvarande äro de förnämsta barderna inom både norra och södra skärgården. Och mången aftonstund, då vi ombord haft det lika patriarkaliskt som i qväll, har det upplifvat mig att höra de enkla melodierna — så som just nu — blanda sig med den musik, hvilken uppkommer genom vågornas entoniga savalpande mot jaktens köl. Jag tycker riktigt om den peiken! Och tycket förminskas icke deraf att an förstår tala om dig på ett sätt, hvarpå j : helst hör dig omtalas. Det läter ungeför så här: Nu skall löjtnanten få höra : hickstoria på den melodien Jag spelar, ni. nin bålfela är riktigt i tagetaget. ; Vid dessa ord fattar jag cigaiten — om Jag ieke förut haft honom — ty jag njuter allting dubbelt i sällskap meå den. : Hvad var det för en historia? frågar jag, Och den här sista gången var historien följande: 3 ) Så ÅA. B. näs 1—12