senare i våra dagar motsvarar de gamles Gonciones och agorai. Den nationella bildningen måste gossen och ynglingen, nu liksom förr, lefva sig in uti. Men just friktionen mellan det nationella och det främmande, emellan samtida och forntida bildning är nöd-; vändig för att ej nationaliteten skall blifva ensidig. Det är vackert och patriotiskt att framhålla modersmålets skönbet och klangfullhet. Det är smickrande för nationalkänslan att höra anekdoter om huru det blifvit af sjelfva utländningen erkändt och värderadt högre än hans eget idiom. Men vi måste dock medgifva, att detta värde endast är relatift. Först i iderna — hvilka tillhöra hela menskligheten — erhåller språket sin sanna adel. Har jag inga idger och tankar, ingen logik, ingen sakkännedom, så är all min vältalighet på det mest melodiösa språk en ljudande malm och en klingande bjellra. (Forts.)