om höra tll medborgerlig verksamhet. Jag vul har ortsätta. Icke heller anser någon det oundgängligt ör en persons aktningsvärdhet och erkännande såsom luglig och skicklig i sitt kall, att vara klassiskt bildad. Men detsamma gäller om alla de öfriga i elementaräroverken bibringade läroämnen. Ingen har klandrat :n konung, ett statsråd, en riksdagsman o. s. v., för iet han varit klen i naturvetenskap, i matematik, noderna språk, teologi m. m. Men ingen har heller rånkänt dem sia aktning derföre, att de varit bemnastadde i dessa ämnen. All kunskap väcker akting och inger förtroende till dess innehafvares dugighet. Hans inflytande på medmenniskor blir i samna mån större, som synkretsen af hans ideer är vidträcktare, och att denna vidgas genom Hvilken veenskap som helst, följaktligen äfven genom filologien, ir solklart. Detta hvad argumentets för stora vidträckthet beträffar. Men hvad dess petitio principy ingår, så vill jagstillägga, att verkligen klassisk bildning i våra tider är nödvändig för alla dem, som befinna sig, icke blott inom vår presterliga, utan ock nom hela vår civila, juridiska och medicinska emetsmannakår. Hr S. må nu anse dessa kunna bemta bildning af den moderna litteraturen ensamt, den igten hör ej hit att bestrida; men ett faktum är let, att våra lagar för dessa medborgareklasser förekrifva klassisk bildning. Det må tillhöra ett anrat :orum än detta att diskutera den frågan, huru pass iyttiga och nödiga de klassiska språken må vara för vämda medborgarcklasser. Så länge de erfordras, måste de begynnas inom elementarläroverket, ty icke ir det väl hr S:s mening, att statens blifvande emetsmän först efter ankomsten till universitetet skola nörja studera sitt mensa och amo. En enda klass i samhället, förmenar slutligen hr 3., har någon nytta af de klassiska språkstudierna. och det är velementarlärarne i dessa språks. Detta irgumentum ad hominem är ett värdigt slutord i hela argumentationen och gör densamma till ett fulländadt. eres et rotundum, i sig sjelft återlöpande kretslopp Vi hafva vid slutet återkommit till utgångspunkten ler det hette, att de klassiska epråkens förfäktade äre örblindade af en fördom och ej förstå sin tids behof Att hr S:s påstående icke är så illa menadt, har jag sedan vid början af min kritik förklarat. Jag är öfvertygad, att latinlärarne ej heller taga det åt sig. ;ch slutar med den försäkran ), att just dessa lärare å vidkännas deh drygaste mödan för de klassiska språken; att de undervisa i dessa icke blott för sin atkomst och af beräkning på materiella fördelar, utan ock af öfvertygelsen och medvetandet att de gagna det uppväxande slägtet, och att de, trots faran att blifva misskända för fåkunnighet eller vinningslystnad, ieke skola tröttna i sitt kall. Af de öfriga motskäl, som, utom hr S:s af mig bemötta, blifvit anförda mot de klassiska studiernz inom elementarundervisningen, vill jag äfven granska och besvara de vigtigaste. Jag börjar med det som framhållits såsom det mesi slående och i synnerbet blifvit urgeradt af hrr Haselius och Cederschiöld, det grekiska eller rättare sagdt : tionella beviset, hvarvid man eget nog — och för klassiciteten ingalunda vanhedrande — såsom ett mönster för våra elementarläroverk framställt det sätt hvarpå uppfostran var inrättad hos ett af de klassiska folken. Grekernav, heter det, vlärde sig tala och skrifva sitt språk, utan att kunna latin eller sanskrit. De utvecklade språket till stor fullkomlighet. De hade stora vetenskapsmän och skalder och konstnärer och mför allt talare. På samma sätt :kan äfven nu för tiden en hög bildning uppspira ur rent nationella element. Genom studerande af modersmålet kan man Slifva utmärkt stilist, talare, poet och vetenskapsman: Inrättom derföre våra skolor på grekernas vis. Bort ned alla grammatikaliska spetsfundigheter, hvarmed våra barn bråka sin hjerna i våra skolor. TLåtom dem tala och tänka på svenska. Sedan kommer reflexionen öfver språkets lagar af sig sjelf... Görom med ett ord vår nations språk och litteratur till ett hufvudämne i våra skolor. Då blifva våra barn dugtiga samhällsmedlemmar och stå ej såsom nu främmande i sitt eget språk och sin egen tid. Detta är ett aktningsvärdt argument, men det har sina svaga sidor. . Först och främst är det alldeles öfverflödigt, emedan klassieitetens förfäktare aldrig hafva bestridt modersmålets bildande kraft eller förockat, att dess litteratur bör studeras, ehuru de svår igen tänkt sig att detta bör ske på samma sätt som: hos grekerna. Och vidare år-det i sina konseqvenser ytterst ensidigt samt riktadt emot icke. blott latinets, utan hvarje annat främmande språks upptagande inom slementarläroverken. Slutligen förråder det obekantskap med både vår egen och grekernas elementarundersning. Det är en alldeles oriktig åsigt; att studiet af de klassiska språken (äfvensom främmande språk öfverhufvud) aflägsnar från fosterlandets språk oeh kultur. Erfarenheten vittnar, att våra ynglingar, som studers tlassiska språken — hvilkas talan jag här i förstå :ummet för — äro lika nationelt bildade ochlifvade ör den fosterländska litteraturen, som de, hvilka höra 1 reallinien. Kärleken till Sturleson och våra nyarc örfattare är hos dem lika liflig, som kärleken til! Cicero och Sofokles. Ty långt ifrån att den..nationella bildnipgen försvagas och nedsättes genom den utländska — vare sig moderna eller antika: — blir den fastmera derigenom riktad, belyst och fördomsfriare bedömd. Dess likheter med de främmande folkens kultur blifva oss ioke mindre kära -derföre, att vi derstädes igenfinna dem. Dess. egendomligheter träda skarpare i dagen oeh lära oss. bättre känns oss sjelfva och utbilda det goda samt afskaffa det dåliga och onda i vår nationella bildning. Deklassiskt bildade i vårt land kunna oekså öfverhnfvud berömma sig af att vara lika stora kännare af vår natienella kultur och våra nationella förhållanden, som trots någon icke klassiskt bildad. . De värde talarne behagade dessutom erinra sig. att det redan är ej så obetydligt sörjdt för undervisningen i modersmålet inom våra elementarläroverk. Studiet af samtliga främmande språken och deras lit: teratur upptaga, som bekant är, inom det egentliga skolstadiet nära halfva undertispingstiden. Det pedagogiska försvaret för denna språkstudiernas öfvervigt hör ej hit. Det har-redan af hrr Elving och Frykstedt m. fl. blifvit fördt, till hvilkas i denns punkt af diskussionen vigtiga skäl jag hänvisar och med dem i allo instämmer. Redan -detta vidlyftiga stadium af främmande språk återverkar af lätt be gripliga orsaker välgörande på den fosterländska språkbildningen. Men nu har dessutom modersmålet sig anslagen särskilt undervisningstid, och den nya skol stadgan har en stor förtjenst, då den åt detta. läroämne inrymt större plats än förut, ehuruväl, i förbigående sagdt, frukterna af denna ökade lärotid icke torde blifva så lysande, som man väntat, och med stor sannolikhet kan artagas, att de skola uteblifva, till dess detta studium blir bättre anordnadt, än som nu är händelsen. Slutligen läses äfven fosterlandet: historia i våra skolor, och det är en icke mindre vigtig bundsförvandt för modersmålet och dess litteratur än de främmande språken, enär den har till en af sina vigtigaste uppgifter att bibringa kännedomen om vår andliga kultur. Med ett ord, skolan har i sanning hos oss gjort nog, och vida mera än hos grekerna, för att bilda gossens förstånd och smak för det nationella. Den kan trygt öfverlåta utvecklingen af desamma åt hemmet oeh det praktiska lifvet. Det beror på fallenhet och en mängd andra omständigheter, huruvida ynglingen och mannen i utöfningen af sin språkoch litteraturkunskap kunna bli talare och skriftställare. Om det ock är en sanning, att hos grekerna talförheten, men ingalunda derföre alltid vältaligheten, var större än hos oss, så,kom detta sig icke af deras större kunskap om modersmålet och dess litteratur, icke heller af deras större nationella bildnieg. Denna är tvärtom lika stor och större i våra dagar. Det är den omedelbara erfarenheten ur lifvets skola, som ännu, likasom då, gör gossen och ynglingen hemmastadd med sitt språk och dess an