satt man och moder till tvenne små barn, skulle hon utan detta sällskap ofta var ensam om aftnarne. Hr G. anländer vanligen kl. precist 7, ber frun om förlåtelse, att ej ha varit exakt, ifall det någon gång händer honom, ehuru sådant inträffar högst sällan, att icke på slaget 7 ha för henne exponerat sina gröna ögon, sätter sig midtemot henne uti en stor länstol, fördjupar sig i densamma så mycket han förmår, och passerar sålunda, utan att bekymra sig om någonting, ej sällan hela aftonen, utan att säga henne ett enda ord... Nu hände det sig en af de senaste aftnarne, att den lärdes visit, utom den vanliga stumbeten, utmärkte. sig genom en annan omständighet, sådan som ett ungt och förtjusande fruntimmer; med all möjlig aktning för de exakta vetenskaperna, icke utan en viss liten otålighef kan fördraga. Hr G. öfvergick nemligen från stumhet till sömn och, hvad som värre är, från sömn till snarkningar. Hvar och en måste medgifva, att sådant gick något för långt. Den unga frun hade samma åsigt, och sedan, hon beslutat att göra ett slut på detta tillstånd, använde hon ett af dessa sätt, som qvinnor så väl förstå, då de vilja tillrättavisa utan att såra. Hon närmade sig den länstol, der den lärde satt, lade sina vackra fingrar på den sofvandes gröna ögon, och öppnade dem sakta, i det hon sade: Låt oss språka litet, -min vän! Hvad är er tanke t. ex. om kärleken? Ingenting kunde vara naturligare än en dylik fråga, då man stälde den i sammanhang med hr Michelets nyligen utkomna bok. Olyckligtvis hade hr G., instängd inom sin matematiska sfer, icke ens hört talas om det arbete, som utgör dagens samtalsämne inom hela Paris. Berättigad till följd af denna okunnighet att betrakta den unga fruns fråga såsom framstäld till sin princip, men derjemte egande en viss tillämplighet, som kunde röra honom personligen, sy-. nes han icke ha löst problemet på ett särdeJes tillfredsställande sätt: På hans förvåning följde förlägenhet, på denna förklaringar, hvilka icke egde all erforderlig grannlagenhet. Slutligen beslöt den älskvärda, oförsigtiga frågerskan att göra ett slut på hans vältalighet medelst en högst nedslående skrattsalfva. Men denna hos vår lärde matematicus genom den förföriska frågan så plötsligt och så oförmodadt tända illusion, förstördes den väl genom detta gapskratt? Man påstår motsatsen. Förgäfves skickade den unga frun till honom tvenne exemplar af hr Michelets bok. Förgäfves. lät hon genom tvenne fullt trovärdiga vänner för honom intyga, att hela Paris talade om denna bok och att således den fråga, hvarmed hon afbrutit hans sömn, icke haft afseende på något annat än denna bok, att frågan endast varit en höflighet, ett sätt att inleda ett samtal. Hr G. synes fullt och fast tro, att det var en bekännelse från den undertryckta blygsamhetens sida, men som au den uppskrämda blygsamheten ville förneka. En af hans vänner berättar för hvar och ep som vill höra det, att hr G. i förtroende till honom yttrat sig i följande ordalag: Stackars unga qvinna! Hvad hon måste ha lidit för att så länge kunna inom sig bevara den passion hon hyste för mig! Hvad qvinnorna äro att beklaga, min vän! och hvad det är ovärdigt af oss, som borde gifva dem råd, exempel, beskydd, att i våra vilda passioner neddraga varelser, så svaga och så känslofulla! Lyckligtvis är jag en hederlig man, ur stånd att kunna sätta flyktiga och stormiga njutningar i equation med tillfredsställelsen att åt en henne värdig make bevara en ung hustru, en ung mor, som man ej kan förebrå någonting annat än ett ögonblicks förvillelse och svaghet. Jag sjelf — menniskan är så svag — har en gång varit nära deran att dela denna passion. Mitt beslut är ock derföre nu fattadt, jag vill aldrig mera återse herinel Och hvad som är det värsta, hittills har hr G. framhärdat i denna föresats. Mannen och deras gemensamma vänner söka på allt sätt öfvertyga honom, att han icke är så farlig, som han tror sig vara. Hari svarar, att han vet bättre än någon ainäh hvad han derom bör tänka, och tillägger härvid detsanima som en af förra århundradets lärde yttrade efter sin bästa yäninnas död: Ack! hädanefter skola för mig dagarne ej mera hafva några aftnarl Vi hå trott oss icke böra undanhålla våra läsare vår korrespondents fasaväckande berättelse om hvad mr Michelets bok om kärleken redan. har förorsakat; och vi måste medgifva att det fordras stor opartiskhet för att kunna förlåta författaren att ha kanske för alltid beröfvat en utmärkt man, en aktningsvärd lärd det oskyldiga nöjet att hvarje dag tiga och sofyva gent emot en af de älskvärdaste qvinnor i ris. Vi, som befinna oss på långt afstånd från händelsens skådeplats kunna emellertid hafva detta mod och säga några ord om ifrågavarande bok — endast några ord, ty de franska tidningarne. och tidskrifterna ha redan talat alltför mycket derom. La Revue des deux Mondes har bland annat egnat boken en lång artikel, hvars kritiska del synes hafva fallit mycket i smaken hos dem, som tro sig ega rätt att vara kinkigare än andra. åt oss först se till hvad detta arbete egentlVigen är? Då det kallar sig Kärleken, säger man att dess titel blifvit illa vald, Det borde haft sitt namn af någonting på äktenskap, t. ex. Äktenskapets Fysiologi. För vår del äro vi icke af samma mening; vi tro att det har varit bättre att kalla arbetet Kärleken, ty det är ingenting annat än en målande utveckling af hvad kärleken åstadkommer eller borde åstadkomma inom äktenskapet. Sedan vi sagt detta, skulle det snarare vara mot den skola, hvartill denna bok hörer, än mot boken sjelf som man borde rikta sina kritiker; Fastän hr Michelet, såsom Revuc des. deux Mondes anmärker, säkerligen är ganska mycket spiritualist, har han dock författat sitt arbete uti den riktning, som man kallar realism, det vill säga med omutlig sanning i afseende på qvinnan och manner och i afseende på den oöfvervinneliga verkar YE SINNE Ile a EN