haft för ögonen att åskädliggöra denna tunga inbundenhet, som är betecknande för nordboerna och som så ofta framkallar den tragiska konflikten i deras-sagor och forntidsberättelser, likasom visserligen också i verkliga lifvet, har han fallit till en ytterlighet, för hvilken man så mycket mera bör varna bonom, som den framträder i förökad grad i det senare utkomna, större stycket Halte Huldax. Han låter nemligen de handlande personerna vara si ordkarga, att de komma att tala i gåtor, icke blott för hvarandra inbördes, utan äfven för åskådarne och läsarne. Vi tvifla att ens mera utmärkta skådespelare skola kunna i de många kort afbrutna, i dunkla häntydningar bestående replikerna lägga så mycket uttryck, att dessa öfverallt blifva fullt genomskinliga, och det kan till och med efter en upprepad läsning ofta vara svårt nog att se hvad meningen på vissa ställen egentligen är. Denna oklarhet är naturligtvis lika odramatisk som det flacka prat, som på ytan framlägger allt hvad blott skall anas och likasom målar på kinesiskt maner, d. v.s. utan perspektiv, ett fel, som för öfrigt är ett sämre tecken än det, hvartill Björnstjerne Björnson gör sig skyldig. I sitt andra, tidigare skrifna, men senare utkomna stycke, Halte-Hulda, har Björnstjerne-Björnson lemnat ett sällsynt exempel uppå ett på samma gång mycket poetiskt och mycket odramatiskt drama. Det har ungefär alla de fel, som ett för teatern bestämdt stycke kan ega. Föremålet är i sig sjelft dramatiskt nog. I det hjeltinnan är stäld mellan två olikartade verldar, den ena representerad af den hedniskt vilda Aslak-slägten, till hvilken hon genom uppfostran och giftermål hörer, den andra genom den ridderlige Eyolf, hennes älskare, som fäller först hennes man, Gudleik, och dernäst hennes fader, Aslak, framkommer denna konflikt mellan olika. makter, hvarförutan intet drama är möjligt; och i det hon slutligen af svartsjuka förenar sig med sina fiender, de qvarlefvande Aslaksönerna, som söka hämd för Eyolf, uppkommer en sannt tragisk katastrof. Men detta stora utkast är genom behandlingens fel likasom gjordt oigenkänligt tilldess man är midt deruti, Iden första scenen, som i sg sjelf är ganska intressant, fänglas åskådarnes uppmärksamhet i öfvervägande grad vid en hel grupp af personer, hvaraf de flesta sedermera försvinna utan att få någon del i handlingen, hvilket isynnerhet gäller om den gamla mormodren, uti hvilken man naturligtvis väntar sig Aslaks slägtrepresenterad, samt om Hallgerda, som i början synes skola blifva Gudleiks och sedan Aslaks egentliga hämnarinna, men likaledes fullkomligt sättes å sido. Antydningar, som icke föra till något resultat, omotiveradt framträdande (t.. ex. Halte-Huldas vid det temligen hårdragna slingandet af knuten), afsides repliker i öf verflöd och slutligen den ofvan antydda ordkargheten: allt detta påminner om de perioder i dramats historia, som hos hvarje nation; hvilken haft ett nationelt drama, föregå dettas blomstringstid och som utmärka sig genom stora tillorp, rika poetiska krafter och en brist på herravälde öfver formen, som isynnerhet visar sig i vissa ynglingsmanår, hvari det senare dramats egendomlighet finnes karrikerad. Sålunda är i Shakespeares första skådespel en barock blandning af skämt och allvar påfallande, hvilken hos mästaren sjelf återfinnes förädlad till den humor, som för honom är alldeles egendomlig. Vi tro, att Björnstjerne-Björnsons fel, och isynnerhet den anmärkta knappheten på ord, förebåda ett blifvande norskt nationaldrama, men dock blott emedan dessa fel stå i förbindelse med en ovanligt djup och energisk poetisk gåfva. Det gripande i Halte-Hulda är den lifliga åskådning man får af en rik, mäktig och i grunden vek — detta drag är särdeles sannt tecknadt — qvinnosjäls strid mot ett öde, som märkt henne med ett motbjudande kroppslyte och stält. henne i förhållanden, som aldrig tillåtit henne att lefva och älska. Hön förbryter sig med sin älskare mot lag och pligt, skördar lönen derför i älskarens vankelmod och straffar slutligen honom och sig sjelf genom att öfverlemna honom i hans fienders våld och gå i döden med honom. Man står verkligen här vid menniskolifvets hemlighet, vid lällan till tragisk entusiasm, tanken på en Nemesis från slägt till slägt; och man kan icke höra eller läsa de fantasirika utbrottenaf hennes själs. rörelser utan att känna, det diktaren här är hvad ban skall vara, medveten om Handlingens hemlighet och densammas uppenbarare. Särdeles Poetiskt slingrar sig genom den en rad af mörka bilder, hvarigenom Huldas och Eyolfs kärlek i samt Thordis och Gunnars ungdomligt oskyldiga tillgifvenhet komma i dagen; hväd som hit hörer är kanhända det bäst lyckade i hela stycket, genom en egendomlig nyckfullhet, natursanning och friskhet. Mindre lyckligt förekommer oss förhållandet mellan Eyolf och Svanhild skildradt, och ett hufvudsakligt fel i poetiskt hänseende är att skalden stält Aslaksönerna i så förhatlig dager. De hafva mycket att hämna; deras broders hustru har blifvit förförd, han sjelf och deras fader dödade af Huldas älskare. De borde representera den gammalnordiska blodshämden, icke blott i dess vildhet och demoniska inbundenhet, utan ock i dess moraliska berättigande, såsom en yttring af slägttillgifvenheten och rättskänslan. De borde icke skildras och fram-. träda såsom brutala trälar af en hämdtörst, som uppkommer blott af fördom, utan såsom redskap i den rättvisa vedergällningens hand. Att de i och för sig erbjuda en mycket intressant och korrekt tecknad bild af den nordiska tungsintheten och tvärheten, som bådel i sagorna och ännu ,i dag så ofta visar sig; förminskar icke felet. : Det är emellertid, i trots af allt hvad man! kan mot Björnstjerne-Björnsons arbeten anmärka, ögonskenligt, att hos honom finnes en större fond, och att. han endast kämpar för att vinna en form för tankar, som i ovanligt rikt mått arbeta inom honom, och att han, derest det Ivekas honom att blifva heorra 5f