Nationel dramatik i Norge. Björnstjerne Björnson och Ibsen. Vi anse oss efter Decemberhäftet af Dansk Maanedskrift böra meddela hvad nämde tidskrift yttrar om den intressanta företeelsen af en uppspirande norsk dramatik, som med riktig instinkt söker sin grundval och sitt. stofi uti folklifvet och i poetiska momenter af folkets historia. Vi böra emellertid nämna, ät det synes oss, som skulle icke författaren till nämde öfversigt tillräckligt högt uppskatta Björnstjerne Björnsons Mellem Slagene,, som både genom den djupt nationella ton det anslår, och den poesi, på hvilket det är så rikt. synes oss intaga ett särdeles högt rum. -Säl. lan har väl inom en så trång ram ett så stort och rikt stoff blifvit inrymdt; man skulle kunna kalla det en stor tragedi in nuce. Den nordiska slutenheten hos ett par af hufvudfigurerna synes oss icke heller vara så öfverdrifven, att icke skickliga skådespelare böra kunna tydligt nog afspegla dessa intressanta karakterer. Efter denna korta anmärkning meddela vi den ifrågavarande. öfversigten: Många äro. ej. de litterära företeelser, på hvilka vi anse det yara mödan värdt att fästa våra läsares uppmärksamhet, och det mesta och -åtminstone det märkligaste, som utkommit på vårt språk, leder icke sitt ursprung från Danmark, utan från Norge. De dramatiska arbeten, som derstädes på försommaren utkommit, nemligen Mellem Slagene, och Halte Hulda af Björnstjerne Björnson, samt Hermsendene på Helgeland af Henrik Ibsen, böra emellertid, hvilket estetiskt värde de i och för sig må hafva, betraktas såsom ett. väsentligt. bidrag till bildandet af ett egendomligt norskt drama, ieke blott emedan de röja ett riktigt bemödande att åt det oetiska stoff, som nordens forntid och Norges medeltid i så riklig mängd gömma, gifva en -mot dess egendomliga väsende svarande form, utan emedan de också, oaktadt stora fel och brister, i icke ringa mån uppfylla sitt. föresatta. mål. Största betydelsen, icke så mycket i och för sig sjelfva som för framtiden. hafva otvifvelaktigt Björnstjerne Björnsons båda arbeten. Han är en djupare poetisk natur än Henrik Ibsen. Under det den sistnämdeföreträdesvis hemtar sina inspirationer från forntidens minnesmärken; under det hans arbeten, både det år 1856 utkomna skådespelet Gildet paa Solboug och nu Heermgendene paa Helgeland af denna orsak, fastän de såsom dramata stå öfver Björnstjerne Björnsons, dock mera likna poetiska illustrationer till medeltidens och forntidens historia än fria dikter, öser Björnstjerne Björnson mera: omedelbart ur sjelfva lifvet, och söker låta något sjelfupplefvadt, något som är gemensamt för forntidens och nutidens menniskor, som ock derföre kanhända just utgör det egentliga af tiderras oförändrade nordiska och norska väsen, uttala sig i ett af de Rorska landskapsdialekterna befruktadt, ofta gärdeles uttrycksfullt, språk. Man bar derföre säkerligen rätt, fastän hans båda skådespel lida af stora brister i dramatiskt hänseende, att: af honom vänta något mera och något större för framtiden, hvilket deremot torde vara tvifvelaktigt med afseende på Henrik Ibsen. Vi vilja nu litet närmare betrakta d2 tre styckena. Ämnet för den lilla enaktspjesen Mellan Slagen är en episod af striden mellan Sver: ge och Magnus Erlingsson, Förklädd såsom spejare åt konung Magnus, kommer Sverre till en man, sg, mellan fjellarne ensam