STOCKHOLM den 13 Jan De svenska ministörförändringarne sedan 1840. I en återblick på den politiska ställninge! under sistlidet år yttrade vi bland annat, at under regeringsperioden från 1840 till des H. M. konungens beklagliga sjukdom inträf fade, valet af konungens rådgifvare och a förtroendeembetsmän alltid i större eller min dre mån hade visat sig vara beroende dels a det anseende de resp. ministrarne före sitt in träde i konseljen hade tillvunnit sig i det all männa, dels af den: ställnihg partierna vic riksdagen intagit i förhållande till regerings makten. Med anledning häraf ha vi af ei aktad politisk författare mottagit och meddel: här nedan en kort historik öfver de svenske kabinettsförändringarne sedan 1840, af hvil ken det framgår, att dessa förändringar — man må föröfrigt om de personer, som af och framträdt, hysa hvilka opinioner som hels — icke varit resultåt af tillfälligheter elle personliga favoritskaper, utan att man dervic alltid kunnat iakttaga någon politisk plan. Som bekant är, störtades vid 1840 års riksdag den gamla ministeren i följd af det öf vertag oppositionen vid riksdagen lyckades tillkämpa sig, hvarmed je väl departemental styrelsens införande stod i omedelbart sam: manhang. Det var icke ens då en hemlighet hurusom den åldrige konungen böjde sig sc mycket för opinionen, att han icke blott af. skedade flera af sina äldste och mest omhuldade rådgifvare, utan till ock med lät till. kalla en man, som förut tillhört hans konselj men, i anseende till sin obenägenhet aft lyssnö til! den högsta viljans alla maktspråk, sjel begärt sitt afsked, och erbjöd denne misshag: lige person (friherre Johan Nordenfalk) at såsom förste minister bilda den nya rådkammaren. Man visste äfven då, att denne konstitutionelt. sinnade man såsom vilkor för emottagandet af detta uppdrag framlade sitt program, och att detta under flera veckor mellan konungen och honom diskuterades innan negociationerna å den tillkallades sida atbrötos. Det blef derefter en mäkta stor svårighet för konungen att finna ministrar, så att cirkulärer med; erbjudande af ministerplatser afsändes till snart sagdt alla landsändar, der det ena afslaget följde på det andra — ja det hände sig till och med att, oaktadt en förste ministers utnämning, hans exc. grefve Trolle Wachtmeisters, varit kungjord i officiella bladet, denna likväl omedelbart dercfter, i följd af h. exe:s vägran, måste återtagas. Under loppet af de tre efterföljande åren, intill konungens död, hade man också icke mindre än tre justitieministrar, D. D. E.E. grefve Posse, hr Törnebladh och friherre Gyllenhaal; tre krigsministrar generalerne friberre Cederström, grefve Mörner och friherre Lovisin; två utrikesministrar, d. exc. friherre Stjerneld och friherre Ihre, två ecklesiastikministrar hrr Grubbe och biskop Heurlin, två finansministrar, br af Wingård och hr Munthe, samt en eller två ständiga vakanser. Vid konung Oscars anträde till regeringen blef det naturligtvis oundvikligt att förändra en så beskaffad minister, hvaraf ej heller flera bibehöllos än utrikes ministern friherre Ihre, inrikes ministern hr O. J. Fåhreu-, finansministern hr Munthe och konsultativa statsrådet friherre Stael von Holstein. Den öfriga rådgifvande persogalen sammansattes tid efter an nan, enligt ett då nästan odeladt omdöme, af det konstitutionella regeringssättet tillgifne män. och i allmänhet med liberala statsåsigter, f. d. statssekreteraren friherre Nordenfalk justitieminister, majoren och riddarhussekreteraren Silfverstolpe ecklesiastikminister, generalen friherre Peyron krigsminister, amiralen friherre Gyllengranat sjöminister , brukspatron Jonas Wern och hr Faxe konsultativa statsråd. Beklagligtvis bortryckte döden allt för hastigt själen i denna minister, friherre Nordenfalk, som fick till efterträdare f. d. justitieministern grefve A. Posse, en man med åtskilliga goda egenskaper, men mera hofman än minister, hvarföre jemväl i och med friherre Nordenfalks bortgång ministörens ,kraft småningoro bröts och ett infiytande från hofomgifninge: gjorde sig gällande. Kom så 1547 års riksdag och 1849 års revolutionä rörelser i Europa med thy åtföljande refort eformmiddagar och sedermera gatukrafven i vår goda hufvudstad. Frår hvilken rådet kom känner man icke med v het, men det säkra är, att dessa opinion relser, ti a sledare 107 reger Y rsonalen. i allmän tll 0örevändning på högste ort att skilia sig från den mest konstitutionella oc-; Iramatskridandets sak uppriktigt villgifna minister vi haft, och att genom In grefve A. Posse (som för allt fall kände sig vara både omöjhg och upptröttad) antyda samtlige öfrige rådgifvare, med undantag för inrikes ministern hr J. F. Fåhraeus (som — så hette det — icke varit föremål för någon bondeståndets, anmärkning) att ofördröjligen ingifva sina afskedsansökningar, hvilket också fullgjordes af dem alla, utom afstatsrådet fri herre Statl von Holstein, som likväl, utan i underdånighet begärdt afsked, i nåder förflyttades till en plats i konungens högsta dom-. stol. Huru det sedermera tillgick vid bildandet af den nya ministeren eller det s. k. Aprilkabinettet 1843 är icke heller någon hemlighet. Hr grefve G. A. Sparre, som, för att kunna emottaga landtmarskalkstafven vid den i November 1847 började riksdagen, blifvit